Kanelbullarna

Kanelbulle

Nu ska vi prata om kanelbullarna. Inte de som barnen frågar efter, utan dem som vi vuxna ger dem. För att – ja, varför?
Jag reser en del i mitt jobb som föreläsare och journalist. Många gånger har det hänt att jag på väg hem, precis vid sista Pressbyrån, har plockat upp fem väldoftande kanelbullar till hela familjen. För att döva mitt eget samvete. För att låta min egen hemkomst vara förenat med glädje och bullbaksmamma. För att muta maken som har fått jobba dubbelt och för att jag själv, ärligt talat, var supertrött och behövde lite uppåttjack.
Men vad är det jag ger dem, egentligen? Är det bra grejer? Är det något de faktiskt mår bra av? Speciellt om man är på väg att bli ett litet rultigt barn? Är det verkligen schysst att döva mitt eget dåliga samvete genom att ge barnen ett dåligt matbeteende?

Fett och socker i kombination är en lika stark drog som kokain. Det visar flera studier som citeras i en serie som gick i Svenska Dagbladet för ett tag sedan: ”Bullar på hjärnan”. Alla som har sett barn i sockerchock vet hur starkt det påverkar oss. Ungarna kan snurra runt sin egen axel i en halvtimme. I kombination med fett, som i exempelvis choklad, är socker ännu starkare stimuli.
Studier gjorda på möss visar att de är beredda att gå över elektriskt golv för att komma över en bit choklad eller bulle. Suget var i nivå med lockelsen från alkohol, kokain eller heroin!
Lägg därtill en hel matindustri som jobbar dygnet runt för att trigga igång vårt fett-och-socker-sug. I vartenda gathörn och tunnelbanestation doftar det nybakta kanelbullar. Även om vi inte faller för frestelsen just den kvällen när vi är trötta och slitna – så sitter suget kvar i flera dagar och förr eller senare står vi där med vår bulle i handen.
Professor David Kessler är världsberömd för sin forskning kring skräpmat. På frågan om det här handlar om beroende, så svarar han så här:
”Man kan förstås kalla det för beroende. Men man kan också kalla det att vara människa.”

Jag är ingen anti-kanelbullsmänniska. Det är klart att ungarna ska få äta kanelbullar. Någon gång ibland. Men inte flera gånger i veckan – och inte för att vi vuxna försöker kompensera att vi inte har tid att leka och busa med dem.
Det är mänskligt att vara en trött förälder. Det är mänskligt att vilja muta sig fram när man inte har kunnat vara en supermamma eller superpappa – men muta med bättre grejer! Muta med ett Äventyr i stället!
Eftersom jag under Experimentet faktiskt inte har kunnat muta dem med sötsaker så har jag tvingats stanna upp och se mitt eget beteende. Mycket gör man ju utan att ens reflektera över. Som de där komma-hem-bullarna.
Nu fick jag hitta andra lösningar. Som att lova dem att springa tre varv i lekparken och jaga dem, sitta och mysa och titta på en film, (hela filmen utan att ta upp iphonen en enda gång!), spela brännboll eller kasta pil eller hoppa i studsmattan med dem.
Och vet ni vad, de gillade det! De älskade det!
De hoppar hellre med en vuxen i studsmattan än käkar kanelbullar.
Bara det är en rätt stor insikt.

10 kommentarer

Så rätt. Så bra. Tack för att du finns. Och orkar påminna oss andra om vad som är viktigt i livet. 

Så fantastiskt klokt skrivet av Hillevi! En riktig Aha-upplevelse för mig! Behövde en spark i baken för att inte välja ”Pressbyrå-modellen” när jag är trött och samvetet gnager…

När man väl uppmärksammat sitt beteende så är nästa steg att få andra att tänka efter en gång till innan de delar ut socker till mina barn…
Tack för att du uppmärksammar sockrets makt!

Och det svåra är att inte fördöma, eller hur? Att inse att det är mänskligt, men tipsa om andra sätt. Tack för att du sprider vidare.

Så sant som det är skrivet. Och problemet med pressbyråmodellen är ju, förutom att den triggar igång sötsuget och belöningsprimalhjärnan, att den är så enkel. Tar två minuter och sen är det klart. Medan det där med att springa i parken eller se en film eller nåt annat som är mycket bättre tar TID. Som man kanske inte alls tycker sig ha efter en hel dags arbete och en kväll med matlagning, tvätt, räkningar osv. Så man köper sig tiden, på nåt vis.
Önskar så att du hade bloggat om detta när mitt barn var i dina barns ålder och började bli rultig. Att nån hade inspirerat mig att ta den där tiden, göra de bättre valen. Nu är hon i övre tonåren och vill inte alls springa i parken, varken med eller utan mig, eller se film med mig utan våra iphones… Och hon har tagit över sockerbelöningsbeteendet. Eller tagit över och tagit över, jag har ju delvis kvar det själv. Det är så jäkla svårt att bryta!
Hoppas många, många föräldrar läser och inspireras av era och er Äventyr. Och att de inte känner att de verkligen inte hinner lika många som ni gör, men att det de hinner är jättebra. Heja!

Åh men det är aldrig för sent, Annika. Och sockersuget går bort efter ett par veckor, jag lovar. Kan du få med någon annan i familjen? Jag tror din dotter kommer att se på dig och se hur du mår och inspireras. Kanske inte exakt nu, men snart, senare. Det svåraste var faktiskt för oss vuxna. Träning hjälper mot allt – men man måste göra sådant här tillsammans, som familj, för att det ska bli tillräckligt kul för att man ska orka genomföra det. Tre månader är också en hanterbar tid. Det är inte resten av livet… Även om man kan göra ett nytt val sedan. Som vi gör. kram och lycka till. Blogga gärna och inspirera fler!