”Hej!
Vill bara tala om att min man hittade Din bok ”En fuskmammas bekännelser” när vi låg på BB för snart tre månader sen. Den stod där i ett bokställ, som man ofta ser men aldrig läser något från. Han skrattade så han grät, och jag skrattade och grät (hormoner du vet…). Nu har vi båda sträckläst om Dina äventyr och skrattat så vi gråtit båda två, mer av de glada skratten nu, som inte trillar över i hormonell gråt. Tack för att Du delat Dina funderingar, Dina äventyr, Dina tankar. Vi har haft många goa skratt i sängkammarn, stundtals så skrattiga att vi inte ens kunnat läsa högt för varandra.Pussa Dina barn och fortsätt underhålla oss.
Marion och Micke
Ps. Facebook, lägger du till vem som där? En okänd läsare som mig?”
Svar: Tack vilket oerhört fint och rörande brev. Min man blev alldeles tårögd när han läste det, för han mindes ju också precis hur sköra vi var den där första tiden. Hade vi inte haft samma sjuka humor så vet jag inte hur det hade gått.
För är det något man behöver som småbarnsförälder, så är det att få skratta åt eländet ibland.
Varm kram till er båda.
Och självklart lägger jag till dig och alla mina läsare som vill adda mig på Facebook.
