Linda undrar över Sveriges föräldrar

i sin senaste krönika. Och det gör jag med.
Så här skriver hon:

”På föräldramöten blir det högljudda protester när det berättas att dagis stänger i juli.
”Men hur ska vi göra då!” gastar de. (Kanske vara lediga för att umgås med era barn? Eller har ni nåt annat förslag? Barnen har det så ”kul” på dagis, säger ni? Det är ”taskigt” att låta barnen vara hemma när de ändå vill vara med sina kompisar? Sluta ljuga för er själva, är ni snälla.)
Föräldrarna stoppar Alvedon i ungarna för att dölja att de har feber. För att ”tjäna” ett par timmar innan dagis ringer de och säger att ungen är sjuk.
De lämnar in ungen på dagis trots att han/hon spytt hela natten.
De kommer kånkande på ungen trots att han/hon spydde i skolan
dagen innan. ”Nej, det är inte magsjuka?””

Jag har skrivit flera krönikor i ämnet och snart är det väl dags igen. När jag har blivit tillräckligt desperat och förbannad. Än så länge har vi ”bara” fått två omgångar kräksjuka på lillpojken. Så det är lugnt. Men när streptokockerna anfaller dagis i tre månader igen – då tar jag banne mig fram stupstocken.