Lillebror har fyllt ett år. Schwisch! så hade det året gått. Modern fick nypa sig i armen och dunka huvudet i väggen för att försöka fatta vad som hade hänt under de senaste tolv månaderna.
”Tja, de första tre månaderna gick väl bara bort i ett töcken av trötthet och oro för alla sjukdomar och hans njure”, sa fadern.
Javisst, ja, tänkte modern.
Hon borde verkligen fylla i de där fina böckerna som de fick i present, med barnens första ord och när de tog sitt första steg och annat livsviktigt. Nu använde hon mest Ica:s köksalmanacka.
”Lillebror vänder sig på mage”, står det den 7 mars.
”Första tanden!”, står det 23 maj.
Hon skrattar när hon läser de spretiga bokstäverna, för hon minns när hon upptäckte det i bilen när de var på väg till ikea.
”HAN HAR FÅTT EN TAND!” skrek hon, så fadern höll på att köra av vägen.
Sedan dess har hon tagit det lite lugnare.
”Lillebror sa mam-ma”, har hon antecknat med små bokstäver. Mest för att inte fadern ska bli avundsjuk.
”Lillebror reser sig och står.” har hon skrivit tvärs över tre dagar i augusti, för inte ens några dagar senare visste hon exakt vilken dag det var.
”Lillebror går!” står det dock den 19 oktober.
Det måste ha varit en i övrigt ganska lugn dag. Sex anteckningar på ett helt år. Det är inte mycket. Hon suckar. Det är nog ett helsicke att vara andra barnet. Å andra sidan har de tagit tusentals bilder och säkert tjugo små filmsnuttar. Om bara inte datorn hänger sig så kommer de åtminstone att ha det att visa upp för sina barnbarn en dag. (Eller bara ta fram och titta på själv ibland. För hon är lite rädd att det ska gå för fort. Den här bebistiden. Hinner hon verkligen med?)
Andra milstolpar hon för övrigt helt glömt bort att skriva upp. Som när han sov en hel natt. Han var väl runt åtta-nio månader då. Och en dag fick modern bara nog och gick och lade sig inne i barnkammaren i stället – och så fick fadern klara av nattmatningen och vaggandet bäst han kunde.
Det blev en hålögd vecka för fadern, och sedan gick det som det brukar: Alldeles utmärkt. Nu kunde hon inte längre minnas hur det kändes att vara sådär inåt helsickes trött.
Nu var de mer vardagströtta. Varje dag innebar dubbelt så många blöjor att byta och bära ut i soporna, dubbelt så mycket mat att köpa hem, och glömma och tvingas springa ut och handla i närbutiken. Det var dubbelt så mycket tvätt, dubbelt så mycket disk, minst, dubbelt så många snoriga näsor att torka och säkerligen fyra gånger så många leksaker att plocka undan.
”Det är som ett företag som växer”, sa fadern, som alltid tänkte i manliga termer.
Ja, precis så var det. Ett företag där alla anställda krävde utvecklingssamtal flera gånger om dagen och att få sova middag på betald arbetstid.
Och fadern är hon mer förälskad i än någonsin. Hon begriper inte att det är möjligt. De borde ha tröttnat på varandra för länge sedan, så lite som de hinner umgås med andra hippa människor. Det är väl som någon sa, att få barn är som att kasta in en handgranat i ett förhållande. Om man överlever så håller man ihop för resten av livet.
Modern stängde av datorn och gick in i lekrummet där fadern lekte båt med de två små barnen.
”Tut-tut! Nu åker vi!”, gastade storebror.
”Tut-tut!”, log modern.
”Toot-toot!”, sa lillebror.
En idyll. Hennes lilla familj.
”Du vill ha en till va?”, log fadern.
Han blev allt bättre på att läsa hennes tankar.