(Krönika publicerad i Allas Veckotidning 2010)
Hälften av alla män och en tredjedel av alla kvinnor i Sverige är överviktiga. Övervikten kryper allt längre ner i åldrarna, samtidigt som ätstörningarna bli allt fler.
”Hur hittar man en bra balans i detta, som förälder? Hur hjälper man ett något överviktigt barn utan att hetsa för mycket?” undrar Charlotta i Täby.
Vilken bra fråga. Jag tror för det första, att det viktigaste är att inte få panik bara för att ens fina unge väger något kilo för mycket. Han eller hon är fortfarande världens finaste unge, och det måste man förmedla.
Men när jag skrev romanen ”Hungerflickan”, som till stor del handlar om mina egna ätstörningar som ung, så tänkte jag mycket på den där hungern. Vad är det vi hungrar efter egentligen?
Jag tror man måste börja försöka besvara den frågan, och vi vuxna måste börja med oss själva. För barn gör som vi gör. Det har ingen betydelse hur många gånger vi tjatar om hur farligt det är att röka och dricka för mycket alkohol, att det är viktigt att sova ordentligt och äta bra mat – om vi inte lever efter det själv. De härmar oss. Och numera tror barnen att det här till vuxenrollen att röka, dricka och äta skräpmat.
Rökningen och alkoholen har man tack och lov lite respit på, men skräpmaten kommer in förfärande tidigt.
Det är så lätt att trösta med en korv eller en glass eller en bulle. Jag vet, för jag gör precis samma misstag själv. Många gånger handlar det om att över huvud taget få med sig tre barn från A till B.
”Aaaaaaaaaaaaaaaaaaa!”, skriker barn nummer ett.
”Buuuaaaaaaaaaaaaaaaa!”, börjar då barn nummer två. I ren sympati.
”Jag får ont i öronen, buuuaaaaaaaaaaa!”, skriker barn nummer tre.
Och där står man, med tre ylande ungar på gatan och folk tittar konstigt och armarna räcker inte till för att trösta tre barn och en barnvagn. Så man drar i den enda säkerhetslina man kan hitta:
”Titta där, där står en glassgubbe, ska vi ta och köpa varsin glass?”
Då tystnar skriken och tårarna torkar. Och sjutton vet om det inte är mamma som är i störst behov av en tröstande glass just där och då.
Men jag vet. Det är dålig planering. Jättedålig och fy mig och schwosch, så åker deras blodsockerhalt i taket och jag lär dem alldeles fel beteende: ”I händelse av akut nödfall, ät en glass.”
Det var precis det beteendet som så småningom gav mig ätstörningar. Ja, inte bara, men sedan när det började krisa i tonåren var det mitt enda vapen mot ångesten. Något annat hade jag inte fått lära mig.
Men tänk om jag i stället hade fått lära mig att alltid ha en nödfallsbanan i fickan? Att sedan alltid, alltid, alltid krama bort det onda. Och prata. Prata och skratta. Och om det inte ens hjälpte – promenera en stund. För att få ordning på de där känslohormonerna och blodsockerhalterna i skallen.
Så tänker jag, nu när jag just har läst årets kanske viktigaste bok: ”Hjärnkoll på vikten” av hjärnforskaren Martin Ingvar och Gunilla Eldh.
Allt sitter nämligen i hjärnan. Det är där vi måste börja, vare sig det gäller oss själva eller barnen. Och ställa oss frågan: Vad är det vi hungrar efter, egentligen?
