(Krönika publicerad i Allas Veckotidning 2010)
Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin fångades på bild med en Louis Vuittonväska för sextusen kronor. Det delade Sverige i två läger: ”Skamligt, det är ju en halv månadslön för en vanlig arbetare!”, skrev ena åsiktshalvan. Medan den andra halvan ansåg att Mona Sahlin skulle få ha sina handväskor i fred.
”Jag tycker inte det passar sig för så kallade arbetarledare att köpa herrgårdar och dyra lyxväskor. Men jag kanske är omodern. Vad tycker du?” frågar Kristina i Älmhult.
Man ska nog inte stirra sig blind på en handväska. Just denna väska var dessutom en gåva, en 50-årspresent, enligt Mona. Och gåvor måste man väl ändå få ta emot. Dessutom är hon personligen bekant med många inom kultur- och modeeliten och det vore väl inte alls konstigt om de försökte hjälpa henne att bli lite statsmannapiffig.
Men det är en konst det där, att omge sig med dyra, fina saker utan att det sticker i ögonen på folk. Min svärfar, som kommer från arbetarklassbakgrund och nu är egenföretagare, brukar uttrycka det så här:
”Om jag kommer körande i en Porsche så tappar kunderna förtroende för mig direkt. Men när jag kommer i den här fyrhjulsdrivna kärran så är det ingen som ens höjer på ögonbrynen, fast den kostar lika mycket, om inte mer. Sådant där måste man ha känsla för.”
När jag intervjuade Mona Sahlin så suckade hon över att så många bryr sig om hennes utseende och kläder. Kvinnliga politiker får mycket oftare får frågor om utseende och familj, medan männen kommer undan med vad som helst. Som fusk, otrohet, skilsmässor och herrgårdar.
Alldeles säkert har hon rätt i det. Men jag tror också att det handlar om det där som min svärfar var inne på, att det gäller att ha känsla för vad som är okej. Och jag tror att det i hög grad handlar om igenkänning för oss kvinnliga väljare. Kan vi känna igen oss i en Louis Vuitton-väska, ja då är det okej. Kan vi inte det, blir vi osäkra på vad Mona egentligen står för.
Handväskan symboliserar ju så mycket för oss kvinnor. Det är inte bara en handväska, det är en första förbandslåda också. Med allt som en nödsituation kan kräva av en kvinna och mamma. Med plåster och alvedon och tamponger och läppstift och pennor och concealer och näsdukar och pengar och nycklar och extrapriskuponger och blöjor och extra ombyten och nödfallsstrumpor och vantar och paraply och teckningar från barnen och familjekort att titta på när det blir riktigt kämpigt och…
Handväskan symboliserar nästan hela livet. Det är väl därför de där debatterna blommar upp då och då. Men i lite förtäckta ordalag, som om det bara handlade om en väska.
Jag tror att man ska ta ett steg tillbaka och försöka ta in hela bilden, vad man än röstar på. Som en mig närstående man sa när han såg ett debattprogram om lyxiga väskor:
”De där gubbarna som sitter och ondgör sig över lyxkonsumtionen bland kvinnor, varför har de armbandsklockor för tjugo- fyrtiotusen?”
Sedär en fråga att verkligen fundera på.
