”Maten blev min snuttefilt”

(Krönika publicerad i Allas Veckotidning 2010)

”Varför blev inte du missbrukare?” Det är den vanligaste frågan jag får när jag är ute och föreläser om min uppväxt som alkisbarn. Och jag blir lika förvånad varje gång.
”Men det är klart att jag också trillade dit!”
Det har knappast varit någon spikrak resa för den där lilla förtvivlade, duktiga flickan – till mitt liv i dag som lycklig trebarnsmamma.


Spriten och drogerna klarade jag mig någorlunda undan. Men jag halkade dit på maten. Maten blev min drog, min snuttefilt och tröst, mitt enda sällskap när ensamheten värkte som värst.
Det började så oskyldigt. Med alldeles för många ostmackor och o’boy när jag satt ensam hemma och väntade på att pappa skulle komma hem från någon av sina flickvänner.
Eller förresten, kanske började det ännu tidigare, när jag kallades för Hillevi Hängballe i skolan eftersom jag hade en så bred rumpa.
Eller började det med första hetsbantningen, den där sommaren med bästisen Jessika? Vi hade lämnats ensamma i en stuga i Beddinge och levde på knäckebröd och simmade flera tusen meter varje dag. Visst gick vi ner flera kilo de där veckorna. Men när jag kom hem var jag så hungrig att jag åt upp ett helt flak med gräddbullar som vi hade i frysen. De där som mamma hade köpt på fyllan någon gång.
Jag vet faktiskt inte när det började. Eller riktigt vems fel det var. Men plötsligt stod jag på en toalett hos min värdfamilj i San Francisco, dit jag hade kommit som utbytesstudent, och kräktes. Det var starten på ett långt matmissbruk som pågick i mer än tio år.
Jag trodde att jag hade kontroll på läget. Jag tyckte jag var så himla smart. Att jag både kunde ha kakan och kräkas upp den. Jag kände mig så duktig när jag kunde gå ner i vikt och ”se ut som alla andra”.
När pappa såg att jag började bli smal blev han stolt. Pappa hade en väldigt trång kvinnobild som det var svårt att få plats i. Men vad han än sa och vad mobbarna i skolan än hade kommit med för glåpord under alla år – så var det ändå ingenting emot hur taskig jag var mot mig själv.
”Du är fet och ful och misslyckad!”
”Vilket missfoster du är! Kan du inte bara skärpa dig!”
Så sa jag till mig själv. Varje dag. Och när någon säger så till en människa flera gånger varje dag i många år, då måste det väl hända något med den människan?
Det var inte förrän jag skrev min nya, delvis självbiografiska roman, ”Hungerflickan”, som jag insåg det som min gamla vän Roberta från USA-tiden sa:
”Du var ju så himla söt och fin! Du fattade det inte bara. Det var det som var så sorgligt.”
Jag vet att jag inte är ensam om det här. Mer än tio procent av alla unga kvinnor har något slag av ätstörning, enligt ny forskning. Men jag vet faktiskt inte en enda kvinna som har ett avslappnat förhållande till mat i dag. Eller till sin kropp.
Jag tror vi måste börja vara snällare mot oss själva, vi kvinnor. Inte minst för våra döttrars skull. Visa dem att vi är stolta över dem vi är och har blivit. I dag blir jag glad över att se mig själv i spegeln, med valkar, celluliter och allt:
”Vad fin du är! Vilket smittade skratt! Och vilken underbar familj du har skapat.”
Pröva du också. Det är en rätt skön känsla.