Vi är ju människor allihop

Jag sitter i solen och läser Sonja Åkesson. Eller rättare Amelie Björcks bok om Sonja. Och jag blir helt betagen. Förälskad.
I går såg jag en dokumentär med Janis Joplin – och ser så många likheter. Detta att försöka hitta sin roll, sin kvinnoroll mitt i 60- och 70-talets diskbänksrealism.
Det är böcker som den här som gör att det kliar i skrivfingarna. Som gör att man bara måste, måste, måste få skriva av sig och berätta hur det verkligen var. Hur det verkligen är. Utan förskönande ord.
Och ja, jag började på en ny bok i dag.
Tack Sonja.

Och lika trösterikt är det att läsa om hennes inställning till det här med intervjuer och privatliv.

”En av anledningarna till att jag inte försökte hindra Jarl att ge ut min dagbok i det skick den publicerats (och att jag ställt upp i ibland tvivelaktiga intervjuer) är att jag känner det som en plikt att sidor hos mig som kan betraktas som negativa, ’dåliga’ redovisas. Vi är ju människor allihop, inga helgon. Ju mer vi försöker ’behålla ansiktet’ desto värre för dem som inte kan, inte orkar, behålla det – eller som gör det under starkt tryck av skam-skuld-ensamhet-i-förtappelsen-känslor.”

(Ur Dagens Nyheter 1972)

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.