And the winner is: Mymlan!

I går var det internationella kvinnodagen, om någon råkade missa denna högtid. Och alla tävlade i vem som kunde skriva finast och bäst om kvinnor och kvinnoroller. Som vanligt. DN tog i så de nästan ramlade i backen, genom att bara ha kvinnor på ettan.
Jösses, tjejer, där har vi kommit långt.
Not.

Och det ska sägas att jag knappt orkar läsa längre, för det är samma fina ord år efter år och ingenting händer. Yada-yada-yada-kvinnor-yada-yada-yada-livspusslet-yada-yada-yada-tredje världen och solidaritet.

Kanske är jag blasé eller för gammal, jag vet inte.
Men en röst tog tag i mig, med sitt långa, långa inlägg. Så här avslutar hon en berättelse som borde bli en bok – när blir den det, Mymlan?

”Jag tror att nyckeln finns någonstans i min bakgrund, på grund av hur mitt liv har sett ut här i insnöade Norrland långt från storstadshetsen och lattemammorna och popsnörena och att jag har lärt mig genom praktisk erfarenhet och inte akademiska studier, som min retorik och min relation till jämställdhet inte är lika självklar som den är för så många andra kvinnliga journalister i min ålder.
För att jag inte kan tala det akademiska språket. För att dom inte förstår mitt språk.

Och ändå tror jag att vi vill ungefär samma saker, att vi strävar mot ungefär samma mål och vill ge våra barn ungefär samma sorts jämställda samhälle.
Det är bara jag som hamnat lite i ofas.
Eller. Inte bara jag. Det måste finnas fler som jag. Någon som känner igen sig?”

Det handlar om hennes mamma som såpade leksakerna i badkaret och pappan som drog ner brallorna på henne och gav henne stryk och varför hon blev som hon blev, kanske, och varför hon inte alltid känner igen sig i de andra pk-mediebrudarna, men att man kan sträva mot samma mål ändå, för att allt annat verkar idiotiskt.

Läs hela inlägget, för guds skull. Och se till att prenumerera på Mymlans blogg. Jag fattar inte hur Aftonbladet tänkte när hon inte finns med bland deras toppbloggar längre? Är hjärna helt ute inom socialdemokratin?