Vi har världens bästa dagispedagoger!

I går var jag på föräldramöte på Lykkes småbarnsavdelning och jag blir lika lycklig varje gång. Pedagogerna vi har, Elma, Sylvia, Berit, Josabeth och Micke måste vara världens bästa. Och då överdriver jag inte. De är verkligen helt outstanding.
Herregud, vad jag älskar dem!
De möter barnen varje dag med sådan kärlek och glädje att man nästan blir överväldigad.
”Heeej Lykke!”, säger de och öppnar famnen. På precis samma sätt som de har gjort med Elliot och Movitz.
Barnen känner att de verkligen är välkomna, att det betyder något att just de har kommit dit just i dag. Aldrig någonsin har de mötts av en bortvänd rygg eller personal som hellre samtalar med varandra än välkomnar barn. Aldrig någonsin har barnen sagt att de inte vill gå dit. Tvärtom, varje dag har de bubblat om nya upplevelser.
Och resten av dagen möts barnen av samma kärlek, samma respekt, samma nyfikenhet.
De trollar med knäna, våra fina pedagoger. Trots att de varje år får höra att det inte finns några pengar till någonting, vare sig material eller löneökningar, så har de en oerhört ambitiös pedagogik.
De lär barnen om sina sinnen, om sina egna förmågor, de lär barnen visa varandra kärlek och respekt och att det är okej att vara annorlunda. Det finns alltid en famn att krypa in i, alltid ett knä att få tanka kärlek i. Alltid en nyfiken fråga, hur tänkte du nu?
De lär barnen gamla svenska folksagor och bosniska sånger, de lär dem prata, sjunga, mäta och räkna. De lär de små barnen att älska sina egna kroppar och använda dem, de har rörelselek och sätter upp små teatershower som skulle platsa på vilken teater som helst.
Och allt dokumenteras med kamera och bildspel och teckningar. För barnens skull, som tycker om att se sig själva utvecklas, och för vår skull – för att vi ska se hur mycket våra barn kan.
De gör eget material, de bygger och fixar, trixar och trollar på sin egen tid.
Och inte minst, de ser varje barn.
Varenda unge.
Sådär så man bara vill adoptera dem som extramammor. Och kanske gör det också. Jag vet inte hur många gånger jag har frågat dem om råd om våra barn, som för länge sedan flyttats till stora-barns-avdelningen eller skolan.
De har varit en sådan trygghet i våra liv, för Gunnar och mig, som inte riktigt hade något att gå på som föräldrar i början. Vi var så trevande, så oroliga. Hur skulle man vara? Hur skulle man göra? Tänk om man gjorde fel.
De har alltid funnits där, med samma kärlek och respekt och stöttning mot oss som för våra barn. Under de fyra år som vi har haft barn där har jag aldrig sett dem ”ha en dålig dag”, fast de rimligen måste ha haft det.
Och jag kan bli så frustrerad över att dessa superproffs som briljerar så i sitt yrke, som arbetar långt över sitt uppdrag, att de aldrig får någon löneökning. Att det alltid är ”annat som ska prioriteras”, att det ”aldrig finns utrymme”.
I alla föräldraenkäter som görs får de högsta betyg av alla föräldrar. År efter år. Det måste betyda något.
Det är så respektlöst mot dessa yrkesproffs att inte ge dem en belöning för genomtänkt och briljant arbete. Det måste finnas utrymme för människor som gör ett helt enastående jobb, varje dag, att få en löneökning. Även inom den kommunala barnomsorgen.

1 kommentarSkriv en kommentar

  1. Så fint skrivet, jag har precis samma erfarenheter som ni. Våra barns pedagoger på förskolan är proffs ut i fingerspetsarna. En så hängiven och duktig yrkeskår förtjänar bättre löner. De gör ju enorma insatser för våra barn och för hela samhället varje dag.

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.