”Det lilla barnet, som bodde i vår kärlek och föddes av vår lust. Som sedan levde nio månader inne i mig och trivdes så bra att han stannade två veckor för länge. Som kom ut skrikande och badades och kläddes och fick ett nummer runt handleden och lades i en spjälsäng. Han liknade alla andra små barn, som föddes den dagen på sjukhuset. Man kunde inte då se på honom att han hade med sig en egen glädje, ett sorts lyckligt arv från något tidigare liv. Men sedan märkte vi det, och förstod att han var ett sådant barn, som feer stod vakt kring. Allt hade han till skänks. Och vi, som hade fött honom kunde aldrig sluta upp med att förundras över att det var så. Att någon kunde bli så lycklig av ingenting.”
(Förordet till Kerstin Thorvalls vackra bok Porträtt av ett mycket litet barn.)