Krönikan i Metro handlar i dag om att svenska föräldrar är gnällspikar. Apropå Hanne Kjöllers bok ”I huvudet på en mamma” (finns i bokhandeln 24 september), där hon går till hårt angrepp på alla bortskämda bitterfittor och andra medieföräldrar:
”Som först längtar barn så det gör ont. Och säger att de gör precis vad som helst, bara de får ynnesten att bli föräldrar. ”Om det krävs kan jag vara hemmafru i hundra år och baka bullar varje dag.” Men när de väl har fått sina barn så är det samma tjafsande som hos alla andra om vems karriär som är viktigast och vems tur det är att vabba.”
2 kommentarer
Men varför klaga så mycket på svenska föräldrar? Jag tror nästan tvärtom, att de flesta svenska föräldrar är fantastiska.
Det är sant att vår föräldraförsäkring är unik, säkert bäst i världen. Men är det inte så det ska vara? Ska vi inte underlätta för föräldrar att vara med sina barn de första åren? Och är man två vuxna i en familj borde det kanske inte vara så svårt att få ihop livet. Men, är man ensam så är det säkert svårare.
Och mitt i vardagen, när man har sina åtaganden på jobbet. Då är det väldigt lätt att VAB-bråka. Vi gjorde det senast i förrgår. Men såklart är inte jobbet viktigare än ett sjukt barn. Men jobbet är också viktigt. Det behöver ju inte ställas mot barnen. Barn behöver tid att vara med sina föräldrar och jag tycker att samhället ska underlätta till det. Och alla barn behöver den tiden, även de med ensamma föräldrar.
Jag tycker att generösa föräldraförsäkringar, möjlighet att VABBA och rätt till kortare arbetstider under barnaåren är självklarheter i ett humant samhälle och inget jag behöver stå med mössan i hand och bocka för. Och för min del kan det gärna bli ännu generösare. Och mer resurser till förskolan, mindre barngrupper, mer barnsjukvård, mer resurser i skolan, bättre BUP och mycket mera barnkultur. TILL ALLA BARN!
Det finns mycket kvar att gnälla över. Jag ska fortsätta att vara en riktig gnällmamma. För det som gynnar mig som förälder gynnar också mina barn.
Dock kan även jag änka till ibland, och tänka på hur bra just vår familj ändå har det och vilka stora möjligheter vi ändå har att ge våra barn en bra start i livet.
/ingrid
Jag kommer ihåg när vi fick vår yngsta 1996.Då sänkte man barnbidraget,tog bort flerbarnstillägget och sänkte föräldraförsäkringen.Det var bara att gilla läget och snåla och spara in, så man kunde vara hemma så länga som möjligt ändå med barnen.-Sedan dess har det bara blivet bättre och bättre att vara förälder,men det är väldigt mycket gnäll.Jag tror det beror på att det kommmer en ny bortskämd generation av vuxna som får barn.Dom är vana att få mycket serverat, vana att ha egentid .(självklart långt ifrån alla).Men det räcker med att gå 15-20 år tillbaka så var det på ett helt annat sätt i samhället.Skaffar man barn måste dessa små varelser få ta tid av dom vuxna i anspråk.Det är en så himla kort tid dom är små.Jag ser fram mot boken Av Hanna Kjöller.Ana