Det slår aldrig fel. Så fort Gunnar tar fram verktygslådan så försvinner något. Jag vet inte varför. Barnen nekar bestämt till att de har försnillat några skiftnycklar.
”Skefnicklar?”, säger Movitz och ser helt blank ut i ansiktet.
”Skiftsnycklar! Är de borta! Jag tar på mig tröjan och letar!”, säger Elliot.
Men Gunnar och jag har letat sedan klockan 14. Det är sex timmar och fyrtioåtta minuter sedan. Och jag skojar inte. Vi har i princip letat hela tiden. Vi jobbar i tvåskift. När den ena letar sitter den andra och rekonstruerar händelseförloppet.
”Först försökte du laga stödhjulen på cykeln. Då satt du där.”
”Ja, och sedan började pojkarn slåss med skiftnycklarna. Då satt jag där.”
”Och sedan gick Movitz in och gömde sig under sängen. Kan han ha norpat med sig skiftnycklarna och gömt dem under sängen?”
Ja, ni förstår. Man kravlar in under sängen och andas in allt hemskt damm och undrar varför barn över huvud taget trivs under sängar.
Man rensar i skåpen. Man lyfter på varenda soffkudde. Man flyttar på soffan. Man flyttar på mattan. Man rekonstruerar igen. Man säger allt man sa för sex timmar sedan. Man känner sig som ett levande Efterlyst. Man väntar bara på att Hasse Aro ska komma in från något överraskande håll.
”Det var alltså i söndags kväll som det ofattbara inträffade…”
Man kollar ugnen, spisen, kylskåpet, öppna spisen, badkaret, garderoberna, underklädeslådorna – ja jag vet, men inget kan uteslutas! – leksakslådor, bokhyllor, sängar, blomkrukor…
Man ringer en kompis.
”Malin, du råkade inte få med dig två skiftnycklar?”
Sedan sitter man där. I alla fall. Med allt livet kan önska – minus två skiftnycklar.
”Man är ju livrädd för att bli gammal”, säger Gunnar. ”Om det ska vara så här när man är trettiosex. Hur ska det då inte bli sedan, när man verkligen är senil!?”
