”Hej Hillevi,
har precis ägnat eftermiddagen och kvällen åt att läsa din bok ”Kärleksbarnet”. Känns som jag behöver terapi efter att ha läst den… eller åtminstone prata med min pappa som var alkoholist är jag var barn och ung vuxen. Tack och lov skilde sig mina föräldrar när jag var sex år, men jag kom ihåg känslan i kroppen och magen när jag och mina bröder var hos honom.
Boken var fängslande och jävligt bra skriven och en del ”igen-känningar” trots att min barndom var rena Bullerbyn jämfört med Irmelis.
Brukar också läsa dina krönikor när jag ser dem.
Tack för en bra bok.
Hälsningar
Åsa”
Svar: Tack fina du. Ja, ord kan vara förlösande. Terapi är bra, om man hittar en vettig människa att gå till. Att prata med sin pappa är också bra. Medan han lever. Det är så mycket jag skulle ha velat fråga pappa nu. Nya frågor dyker upp varje dag. Jag tror att vi skulle kunnat ha haft ett så intressant samtal. Jag tror att min pappa skulle ha behövt prata också. Jag tror verkligen på att ta fram trollen ur ljuset.
1 kommentar
I dagarna var det ett år sedan min pappa söp ihjäl sig. Jag har varit fruktansvärt arg och sade upp bekantskapen med honom de sista månaderna av hans liv för att jag inte stod ut att ens se honom.
Tolv månader senare kan jag konstatera att döden har gett mig distans men då kom istället frågorna som krävde livet för att att få svar. Det är svårt att acceptera att de svaren aldrig kommer att komma, jag är utelämnad till gissningar och fantasisamtal i huvudet. Men samtidigt så vet jag att han under de sista åren inte var mottaglig, jag skulle ha kunnat tjatat hål i hans huvud utan att få någon som helst respons.