Ann Söderlund är en skön vimsefia. Jag vet inte om hon är sådär vimsig som hon verkar, eller om det bara är en fasad. Men man kan i alla fall inte låta bli att älska henne för hennes störtsköna mänsklighet.
Och hon bjussar på sig själv.
Sådant gillar jag.
Inget hyckleri. Utan: Nu fixar vi inte det här längre, ”vi har verkligen prövat alla jävla vägar ut”. Så hon och Nanok blir särbos. För att rädda kärleken.
Jag vet inte om det funkar. Men jag hoppas det.
