Glöm inte att leka!

(Krönika i Allas Veckotidning, november 2008)

Varje år skiljer sig runt 20 000 par i Sverige. Och störst är risken för separation när barnen är små, visar statistiken.
Hur bär man sig åt för att förgylla relationen när vardagen är full av barnskrik, blöjbyten, städning och arbete? Det undrar Anneli i Mora.
Ja, det var inte alldeles självklart att det skulle gå bra för Gunnar och mig. Jag blev med barn tre veckor efter att vi hade träffats. Och redan när jag var gravid hade vi vår första kris, då när jag tyckte att han var världens slarvpelle som inte städade, inte tvättade sina kläder – det gjorde jag åt honom – och mest var ute och festade. När man är gravid är man som bekant inte världens mest diplomatiska kvinna, så jag sa rent ut vad jag tänkte: Herregud, jag kan väl inte vara morsa till dig också? Det är alldeles tillräckligt omvälvande att få en liten bebis. Skärp dig, för guds skull, annars vill jag inte flytta ihop med dig!
För så var det, vi bodde inte ens ihop. Och det var inte självklart att vi någonsin skulle göra det. Vi hade ett par riktigt jobbiga veckor, innan vi hittade tillbaka till varandra. En vecka innan vår första pojke föddes, så flyttade Gunnar in.
Gunnar blev, som genom ett trollslag, världens underbaraste mest jämställda man. Man pratar ju om att man ska använda ”tough love” mot missbrukare. Men jag tror att det är minst lika viktigt på slarvpellrar och slarvpottor. Att mesa på och tro att ”det ordnar sig” funkar aldrig. Man måste bestämma sig från början hur man vill ha det om tio eller tjugo år. Eller de där första slitiga åren med småbarn. För innan man kommer in i det där sömnbristträsket kan man inte föreställa sig hur det blir. Det är som att gå in i en orkan. Då orkar man inte förhandla. Då får man bara hålla sig i varandra så gott det går och hoppas att man kommer ut helskinnad på andra sidan.
Det var inte förrän vi hade klarat första bebisstiden – och kommit ut på andra sidan med mer kärlek och mer tillit – som jag vågade gifta mig med Gunnar.
Det var bara vi två, plus en kompis och tvååringen som var med på bröllopet i den lilla träkyrka i Roslagen.
Tvååringen förstod nog inte alls vad som hände, att hans föräldrar faktiskt skulle sluta leva i synd, utan sprang glatt omkring och tutade i en träskulptur som det stod Jesus på.
Prästen ville ge oss några ord att ta med på vägen. ?
”Jag är själv gift, så jag vet att det inte alltid är en dans på rosor.” ?
Han log lite snett. ?
”Men en sak vet jag, och det är att ni aldrig någonsin får ta varandra för givet. Efter ett tag kanske du tänker att ’jag vet precis vad han ska säga nu eller vad han tänker’. Men hur väl ni än tror att ni känner den andre så gör ni det ändå aldrig riktigt. Det kommer alltid att finnas något där som ni inte hade en aning om att den andre var kapabel till eller drömde om.” ?
”Er uppgift som man och hustru är att ta fram det där hos varandra, uppmuntra det och heja på: ’Jo, jag vet att du kan!’” ?
”Tuuuturutuuuturutuut!”, spelade tvååringen på Jesusskulpturen. ?
Prästen log. ?
”Och så får ni inte glömma att leka mycket. Det är ett bra tips.”
Ja, det var det. Ett av de bästa. Och vi tar varandra aldrig för givet.