(Krönika plublicerad i Allas Veckotidning 2009)
Städningen i hemmet fortsätter att vara ett hett ämne, trots alla skattelättnader av hushållsnära tjänster. Nu har jag upptäckt att det finns ett stort mörkertal här. Och då talar jag inte om svartjobben, utan om de nya sambo-avtalen.
På killkompis berättade nyligen att han betalar sin sambo för att städa. Själv ansåg han sig inte ha tid. Jag blev helt förskräckt. Tycker du att det är okej att män betalar sina fruar och sambos för att städa? undrar Therese i Helsingborg.
Nej, bevare mig väl. Jag är lika bestört som du. Och ännu mer eftersom det inte är första gången jag hör det här. Tydligen blir det allt vanligare. I jämställdhetens namn så ställer kvinnor krav på att mannen ska dela på städningen hemma – och kan männen inte uppfylla sin del av avtalet, så får kvinnan i stället betalt. Som om det skulle bli mer jämställt då! Det blir väl ett dubbelt förtryck i stället. Åtminstone i min hjärna.
Skulle min man komma hem och erbjuda mig lite kontanter för någon del av vårt vardagsliv så skulle jag bli – ja, förutom oerhört förvånad då förstås – förbannad, ledsen och kränkt. Att leva tillsammans handlar om att vara rädda om varandra, visa varandra respekt och att dela ansvaret för familjelivet.
Förr fick hemmafruarna inte ett öre betalt för att städa och stå vid spisen. Så en del tycker kanske ändå att jämställdheten trots allt har gått framåt. Men i så fall är det ett steg framåt och hundratvå steg tillbaka.
För tänk efter, om man börjar betala varandra för vanliga hushållssysslor, var går då gränsen? Ska vi kvinnor ta betalt för allt annat också?
Enligt någon i förväg uppställd tariff:
Byte av toarulle: 25 kr per tillfälle (plus avtorkning av handfat, sortering av tandborstar och allt annat vi kvinnor gör varje gång vi går på toa).
Allmän upplockning av leksaker: 500 kr per dag
Blöjbyte: 50 kr (plus ob-tillägg efter klockan 20 på kvällen).
Rengöring av kylskåp: 150 kr (plus risktillägg för läskiga luddiga matvaror som måste slängas.)
Sortering av barnkläder i storleksordning: 300 kr
Föräldramöte: 600 kr
Organisering av hemmets ruljans: 3500 kr per vecka.
Jag tror ärligt talat inte att vare sig pengarna eller tiden i ett hushåll kommer att räcka till om man ska börja räkna på allting. Speciellt inte om mannen plötsligt kräver betalt för att tvätta bilen eller byta glödlampor. Och vem ska ta betalt för – hugaligen – de sexuella tjänsterna? Det kommer att bli en himla soppa. De vanliga städgrälen kommer att framstå som en västanfläkt i jämförelse med nattlånga förhandlingar om vilka regler som ska gälla och vem som är skyldig vem vad.
Såvitt jag vet finns det ingen facklig organisation man kan vända sig till om blir missnöjd med arbetsgivaren? Eller sin arbetskraft. Tänk om han till exempel säger:
”Hörru, lilla gumman. Du har faktiskt glömt att torka rent bakom toaletten…”
Är det då ett fullgott skäl till: A. Ta ut skilsmässa eller B. Be om uppsägning eller C. Trycka in toaborsten i munnen på honom?
Och, kanske viktigaste frågan av alla: var tar kärleken vägen mitt i allt det här?
