Det är intergalaktiska mästerskapen i januari, plånboken är tom, den slutgiltiga miljökatastrofen väntar runt hörnet. Och det är vårt fel, för att vi köpte för mycket julklappar. Så här står vi nu och vill ringa Ola Skinnarmo och fråga: Hur sjutton överlever man januari?
Men han gör nog som de flesta av oss, äter upp sig tjugo kilo, tar på sig överlevnadsdräkt, beväpnar sig i händelse av isbjörn – och låser in sig i en mysig snögrotta.
Min pappa, däremot, han visste hur man gjorde. När han fick besked om att han hade cancer, gick han raka vägen till videobutiken och hyrde en hel kasse full med roliga filmer. Sedan tittade han på dem, varvat med inspelade avsnitt av Skål, Seinfeldt och MASH.
Han var nämligen av den bestämda uppfattningen att man skulle försöka skratta bort mörkret, och inte göra så stor sak av att man var lite deppig ibland.
”Äsch, det är bara att gå fort och se glad ut så är det ingen som märker något.”
Ett annat bra knep är att umgås med valfri treåring. Min lille pojke är i den där härliga åldern när allt är möjligt. Ena dagen är han Karlsson på taket och flyger omkring med en propeller på ryggen, nästa dag är han en pepparkaksgubbe – och dagen därpå en herde som tutar i ett vallhorn och letar efter sina får. Jag fattar inte att han orkar. Skulle jag låtsas att jag var Karlsson på taket skulle jag förmodligen få ryggskott.
Min favorithobby att annars att rensa i röran där hemma. Jag brukar ta fram en stor, svart plastsäck och bara ösa ner kläder och grejer som vi ändå aldrig använder. Sådant där som bara ligger och stirrar på en som ett dåligt samvete: Kläder man inte kommer i längre, bantarböcker och motionsredskap som man råkat köpa på tv-shop och som bara ligger och samlar damm under sängen. Ut med skräpet bara! Kom ihåg, att man måste slänga något av det gamla för att få plats med det nya.
Självklart ska man tänka på att äta varierad kost, såhär under de mörka vintermånaderna. Se därför till att äta både chokladpraliner och grönsaker. Under januari månad så ingår för övrigt chokladbollar i fruktgruppen, speciellt om de är rullade cocosflingor.
Umgås sedan bara med sådana ni tycker om. Om möjligt. Råkar du ha fått en jobbig chef på halsen, eller annan odräglig person, så sy en egen voodoo-docka och tryck in lite nålar på valfria ställen. Jag lovar att det hjälper.
Gör gärna någonting oväntat. Bada vinterbad, börja dansa magdans, åk på en weekendresa till Flen, ring på hos en granne – eller ta kontakt med en gammal släkting du har gått och tänkt på väldigt länge.
Och gör, om möjligt, flera barn! Innan det är för sent.
Min största sorg är att min pappa aldrig hann lära känna sina barnbarn. Min treåring är en kopia av pappa när han var liten. Både till utseende och känsla för humorn i vardagen.
Men de möttes en gång, min son och pappa. När jag var gravid i så tog jag tåget ner till Skåne, och 12:ans buss ut till Hyllie Kyrkogård. Det var januari och sådär kallt, regnigt och blåsigt som det bara kan vara i Malmö. Jag hade skrivit ett brev till pappa och satte det försiktigt bland de stelfrusna rosorna i minneslunden.
”Älskade Farzan-Tarzan”, läste jag mellan tårarna, ”Här står jag med ditt barnbarn i magen. Det är en pojke. Och jag vet att du hade älskat honom…”
För det är så lätt att glömma att det inte finns garantier för någonting. Inte ens en en januarimånad i regnrusk. Så om du ser en treåring med propeller på ryggen, så är det bara att haka på. Jag lovar att januari kommer att flyga fram.
