Kvinnor, skaffa er en egen verktygslåda!

(Krönika i Allas Veckotidning, publicerad i september 2009)

Svenska folket renoverar för 85 miljoner i sommar – kvinnor planerar, män genomför, enligt en undersökning från SBAB.
”Många säger att de har renoverat sönder sina äktenskap. Hur undviker man den fällan?” undrar Rebecka i Stockholm.

Själva arbetet kan man inte undvika. Åtminstone om man har hus. Alltid är det någonting som går sönder. Hus är något levande. Man måste ta hand om det. Det blir äldre och skröpligare, allt eftersom. Precis som en människa.
Det här med att så många tror att man blir lyckligare av ett nytt kök har jag skrivit om förr. För är det något man blir olycklig av så är det att stå utan ett fungerande kök. Bara det här med att tvingas diska på toaletten ett halvår är ingen hit. Om man ens ha rinnande vatten.?
När Gunnar och jag tittade på sommarhus satte vi därför upp vissa regler:
1. Det får inte behövas några större renoveringar. För det fixar vi inte.
2. Vi ska inte dra oss för att ta in hjälp. Har man tre barn så har man fullt upp med dem. Det finns folk som kan det här med renoverande och byggande. Vi tillhör inte det gänget.? Vi drabbas av höjdskräck när vi ska måla vindskivorna på friggeboden.
3. Om vi nödvändigtvis ska fixa något så ska vi hjälpas åt.

I de flesta familjer är det männen som bygger och kvinnan som tar hand om barnen. Och sedan får hon tokspel när mannen inte håller tidsplanen, för hon orkar inte ha ansvar för tre vilda barn på en byggarbetsplats en enda dag till.
I vår familj är det visserligen jag som planerar. Men sedan är det också oftast jag som drar på mig målarbrallorna och sätter igång. Först var jag rädd för att göra fel, men en granne på ön sa att ”Herregud, vad är det värsta som kan hända? Att färgen flagnar? Då kan man bara göra om.”
När vi byggde en lekstuga var jag byggarbas för hela familjen. Alla var stolta som tuppar, treåringen växte flera meter. Bara det är värt lite extra kladd med färgburken eller en blåslagen tumme.
När jag målar eller slår i en spik på tre slag känner jag mig dessutom närmare min egen mamma.? För i min begynnelse var det mamman som renoverade. Pappa ansågs ha tummen mitt i handen. Trots att han var murarbasens son. Eller kanske just därför. Han fick slita så hårt när han var barn att han avskydde allt sådant där.? Hemma hos oss var det mamma som höll i borrmaskinen och lagade elektriska apparater – och målade om hela lägenheten.? Länge försökte jag förneka detta mitt modersarv. För jag ville ju inte bli som min trasiga alkismamma.?
Men nu, när jag står där med målarpenseln och inser att jag faktiskt är bra på det här, då tänker jag på mamma och blir både rörd och tacksam. För trots allt visade hon mig att kvinnor kan. Att kvinnor kan vara jäkligt bra på att tänka logiskt. Att det vi inte har i muskelstyrka väger vi upp med ren och skär envishet. Och att vi har ett fantastiskt ögonmått. Bara en sån sak!? Vi är minst lika bra som männen.? Det har jag burit med mig genom livet.?Tack mamma, tänker jag och viftar till med penseln mot himlen så det stänker vit färg i hela håret.
Snart fyller jag 44. Då ska jag önska mig en egen verktygslåda och en bra såg.

2 kommentarerSkriv en kommentar

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.