Hon har små värmeprickar i nacken.
”Ojojoj, lilla gumman”, säger jag.
Kanske har hon legat för varmt ändå. Jag smeker hennes fjuniga nacke, blåser kallt. Hon ler i sömnen. Hon är så himla fin när hon ler. Som Mona Lisa. Lite hemlighetsfullt. Kanske var det så det var, med det där berömda leendet, att det var någon som blåste Mona Lisa i nacken.
I ansiktet finns små, små hormonprickar. Som små pärlor. Till och med dem njuter jag av. De försvinner ju så fort. Liksom dagarna med en nyfödd.
Nu är hon redan så stor att jag vågade pröva baby-björnen.
”Hon säger till om det inte känns skönt”, påminde bvc-Karin.
Först knorrade hon lite. Men bara lite. Och sedan somnade hon. Sådär nöjt som bara hon kan. Och när jag blåser henne i nacken så ler hon igen.
