Jag önskar att jag hade ett panikrum

Ibland önskar jag att jag hade ett panikrum. Ni vet, ett sådant som Jodie Foster och drottning Elizabeth har om det skulle komma in någon läskig inkräktare. Eller i händelse av krig. Då sluter sig rummet som en betongkokong. Det finns mat, vatten och luft för någon vecka. Ingen kan komma ut, ingen kan komma in. Bara den som kan det hemliga lösenordet.
Jag säger det till min man. När mattan är full med nedtrampade fiskpinnar, när det ligger tidnings- och pappershögar överallt, när ljudnivån hemma rusar i taket och jag känner hur tålamodet brister.
”Åh, om vi bara hade ett panikrum!”
”Men det har vi ju. Toaletten!”

Det är alltså därför män sitter så länge, inlåsta på muggen. Jag trodde de var hårda i magen.
Vi kvinnor, däremot, har inte en chans att ens hinna låsa dörren. Inkräktarna sliter upp dörren och säger mammamammamamma och älskling har du sett mina strumpor – och även om man lyckas få ut alla, så blir det inget vilorum. För då knackar Städtantsmonstret på axeln.
Det är när man sitter ner som man ser hur smutsigt det är. Under handfatet. Under kranen. I hörnen på golvet. Och herregud, bakom badrumsvågen!
Man får knappt upp byxorna innan man ligger och skurar golv och väggar, byter toarulle och torkar damm i hörnen.
Jag tror inte att jag känner en enda kvinna som kan gå in på toaletten för att göra det hon ska – och komma ut igen och ha gjort bara det.
Men män. De gör en sak i taget.
Säger min man att han ska torka golvet i köket, då gör han det. Bara det. Inte listerna, inte skåpluckorna, inte handtagen, inte spisen och inte de bakterieladdade lampknapparna.
Vill jag att han ska göra något av ovanstående får jag göra en lista.
Linda Skugge har skrivit att ”Karlar kan inte ens torka snorren utan att ha en detaljerad lista”. Det tycker jag understundom är vansinnigt roligt.

Städning är ett ofta diskuterat begrepp i hemmen. Har män i gemen en högre dammtröskel än kvinnor? Och vem ska i så fall ändra sig? undrar Elisabeth i Lund.

På A svara jag ja och på B svarar jag Båda. Just för att det är det vi oftast bråkar om. Enligt en brittisk undersökning bråkar gifta par mest om sex, städning och svärmor. (Och åtminstone vi kvinnor vet ju att de där tre sakerna hör ihop.) Vi bråkar i genomsnitt 182 gånger under ett år. Grälen varar i 25 minuter – men följs dessutom av en halvtimmes surande.
Fattar ni hur mycket vi skulle hinna städa på den tiden?

Det är för övrigt när jag ligger och knäskurar golv som jag känner mig som närmast min egen mamma. Det är där jag förstår hennes perspektiv på tillvaron, hennes bitterhet – och hör hennes röst:
”Glöm inte att torka listerna också!”

Jag tror egentligen att den nya retrotrenden med städning och förvaring bara är ett fåfängt försök att få ordning på vardagskaoset. Ett försök att få tillbaka makten över tillvaron när det fattas minst tre små bitar till livspusslet. (Var det de som åkte in i dammsugaren när det rasslade så härligt?) Männen har för länge sedan fattat att det inte går. Då går de in i sitt panikrum, låser dörren, läser en tidning – och skiter i allt.
Jag önskar att fler kvinnor kunde göra det också.