(Krönika publicerad i Allas Veckotidning, lite inaktuell just nu, men det blir jul igen, sanna mina ord.)
Oj, är det redan december? Hur gick det här till? Hjälp, jag som inte köpt en enda julklapp, fast jag lovade mig själv att inte vara ute i sista minuten igen. Och alla barnens luciatåg och adventsfikor och julbord och julpynt och önskelistor och hundra grejer att klara av på jobbet innan året är slut…
”Av någon underlig anledning är det alltid jag som får fixa alla julklappar och vara familjens projektledare i december. Varje år vill jag säga upp mig och fly landet. Så hjälp, har du något bra tips om hur man överlever julstressen?” undrar Pernilla i Alingsås.Ja, jag har några jättebra tips. Men det är väl lika bra att jag erkänner med en gång, att jag är lika dålig som alla andra på att följa dessa råd. Även i vår familj är det jag som köper nästan alla julklappar – även till mig själv. Trots att jag skryter med att jag har världens bästa man. Och varenda jul står jag där, till slut, och är så himla less och besviken på att jag tog på mig hela projektlederiet igen. För det är ju själva fanken att man trillar ner i samma kvinnofälla vartenda år.
För Gunnar är som vilken normal man som helst – han tycker att det är helt okej att handla alla julklappar den 23 december. Gärna en kvart innan stängningsdags.
Då får jag hjärtsnörp och total panik. För tänk om grejerna på önskelistorna inte finns kvar, tänk om de är slutsålda! Tänk om barnen blir besvikna på sin jul!
Gunnar tycker för övrigt inte alls att det är särskilt viktigt med så många julklappar, han behöver inte någon alls, bara lite kärlek, och hans mamma och pappa – tja, kan man inte skicka ett presentkort?
Men det är klart att alla ska ha julklappar, fattas bara! Och får inte svärmor och svärfar något bra och genomtänkt så tror de bombis att det är jag som är grinig på dem. Och det kanske jag är. Men det är en helt annan historia. Och julklapparna kan hur som helst bli utmärkta försoningsgåvor. Så det är viktigt!
Till detta kommer alltså hela cirkus faderullan med julbord och adventsfikor och luciatåg för barnen. Ett tåg för varje unge, alla med egna regler om förväntningar. Det ska letas pepparkaksdräkter och vita linnen och ljuskronor och köpas metervis med glitter. Det ska hämtas och lämnas och springas ifrån viktiga möten på jobbet. För på jobbet är det – som av en händelse – också den mest stressiga månaden på året.
Så hur överlever man?
Jo, man tar ett djupt andetag och har Framförhållning. Jag är ju världsmästare i det i vanliga fall. Så det vore ju själva sjutton om jag inte skulle kunna fixa det i december också.
Och man gör listor. Listor på vad som ska göras, vem som ska göra det, när det ska vara klart. Var noga med att dela lika! Sedan sätter man upp den på ytterdörren och prickar av. Lite osexigt, men värt att slippa ”varför-är-det-alltid-jag-som-ska-göra-allting-grälet” den 23 december.
Och framför allt så stannar man kvar på hemmaplan. Det blir lugnast så. Resa runt kan man göra senare, i lugn och ro, när de andra panikstressade människorna inte ockuperar alla tåg och vägar.