SVT sänder en spekulativ, brittisk dokumentär om vad som hände i Josef Fritzls skräckkällare i Amstetten. Samtidigt bjuder svenska tv-kanaler över varandra för att få sända en intervju som österrikisk tv ska ha gjort med Elisabeth Fritzl. Det är bara det att det inte finns någon intervju. Allt är en tidningsanka, enligt branschtidningen Dagens Media. Visst förstår jag att intresset är stort. Och visst undrar jag också. Hur ser man ut efter att ha varit inlåst i 24 år och fött sju barn alldeles själv? Hur behåller man förståndet? Kan man verkligen fungera normalt efter det? Och är det sant att de har tappat tänderna?
Men jag hoppas att Elisabeth slipper ställa upp i intervjuer på ett bra tag. Det känns obehagligt likt en freak show. Som att släpa ut en vargpojke ur djungeln och visa upp honom för nyfikna mot betalning. För mediernas bevakning har blivit alltmer sjuk. Det har gått från saklig rapportering om detta förunderliga fall, till rubriker om att barnen tvingade se på när Josef Fritzl våldtog sin dotter, den oerhörda stanken därnere som gör att poliserna inte kan andas, om poliser som gråter när de ser barnens teckningar.
Dessutom pumpas vi fulla av ”information” om att Josef fick 20 000 i bidrag av staten för att bygga sin bunker – och bildextra på när han får massage under en semesterresa. Det blir snabbt för mycket för vilken normal människa som helst. Man mår illa. Inte bara över Josef Fritzls övergrepp – utan minst lika mycket över mediernas. Det frossas i detaljer och bilder, ett slags våldsporr i skriven form. Och som om inte detta tjugofyra år långa helvete vore nog så har paparazzifotografer belägrat sjukhuset där familjen vårdas.
Familjen har vädjat till världen om att få vara i fred. Men en enda bild är värd flera miljoner kronor, så fotograferna klättrar över varandra, försöker bryta sig in, slår ner vakter och mutar vårdarna att ta bilder på Elisabeth och barnen. Övergreppen fortsätter – långt utanför Josef Frizls bunker. Kan vi inte komma överens om att det räcker nu? Kan vi inte låta Elisabeth och hennes barn få en chans till ett någorlunda normalt liv till slut? Snälla.
+ ”Bo och bada i Stockholms skärgård” av Thulin/Gawell. Årets bästa – och vackraste – sommarpresent!
– Bensinpriset chockhöjdes igen. Sluta! Det räcker nu!
