För så är det. När vi kommer till ett sjukhus är vi som allra svagast. Vi är helt utlämnade åt att dem vi möter i vården, sjuksköterskor och läkare, kan sitt jobb och förstår hur sjuka vi och våra barn är, fastän det kanske inte alltid syns. Och vi kan bara hoppas att läkarna bedömer alla, oavsett hudfärg, religion, politisk övertygelse eller sexuell läggning, med samma PMpati och professionalism.
I förra veckan kunde vi läsa om att en av Sveriges mest kända brottslingar, dömd för hatbrott och mord, nu hade påbörjat en läkarutbildning. Tydligen hade han råkat glömma att nämna att han suttit i fängelse i åtta år för ett avskyvärt brott vid sin lämplighetsprövning.
Han tyckte själv inte att det var något att skriva om. Nej, tro fan det.
Mer förvånande var det kanske att ledarskribenter och andra proffstyckare ansåg att detta var en solskenshistoria. Tänk vad fint att denne mördare nu hade blivit omvänd efter lite ”vård” inom kriminalvården och ville använda sitt liv till att jobba i samhällets tjänst.
”Varför, konkret, ska inte en mördare som har avtjänat sitt straff kunna bli läkare? Mördare kan vara både smarta och logiska, modiga och äregiriga”, skrev till exempel Expressens Ann-Charlotte Marteus.
Jo, tjänare. Då kan han ju bli husläkare till familjen Marteus.
Själv vill jag inte ha denne man någonstans i närheten av min familj. Hade jag mött honom i något av alla akutrum häromveckan hade jag omedelbart slitit bort droppslangen och kastat mig på överfallslarmet.
Vi måste kunna lita på våra läkare. Det är en grundläggande rättighet. Mördare, våldtäktsmän, hustrumisshandlare och pedofiler har inte i sjukvården att göra. Inom barnomsorg och skolor kontrolleras alla anställda mot kriminalregistret. Det är ofattbart att man inte gör samma sak inom vården.
+ Eva Dahlgrens nya skiva ”Petroleum och tång”.
Det var länge sedan jag blev så berörd. Svindlande vackert och hudnära. Årets julklapp.
– Korvcancerlarmet. Lägg av. Sluta sparka på oss småbarnsföräldrar. Vi ligger redan ner.
