Hur ska barnen klara sig utan mig?

(Krönika publiceras i Allas Veckotidning 3 januari 2008)

Om det är något vi småbarnsfamiljer längtar efter så är det lite semester. Tänk att få slippa höstrusket och alla vinteroveraller. Tänk att få åka till solen bli servad med mat och rena lakan. Vilken dröm för en utsjasad mamma!
Och jag måste säga att jag blev lite konfunderad när jag fick veckans brevfråga:

”Jag har fått erbjudande av en kompis att följa med till Grekland på en vecka. Problemet är bara att jag inte vet om jag vågar lämna min man ensam hemma med våra två pojkar 3 och 5 år gamla. Jag är så rädd för att han inte ska klara av dem. Min man säger själv att det inte är några problem, han tycker att jag ska åka. Men jag tvekar, är jag gammeldags? Undrar Anna-Lena i Farsta.

Min första impuls är att tjoa, men för jösse namn flicka, åk och njut! Lapa i dig sol och bad, passa på att sova ut – för gud vet när du får göra det nästa gång och käka långa goda grekiska middagar, kanske med ett glas vin nu när du är barnlös.
Alldeles för många mammor binder sina barn för tätt kring sig. Jag brukar säga att kärleken behöver lika mycket luft som pelarna i ett tempel. Det gäller även barn. Det första året ska man krama barnen hårt, hårt och ge dem trygghet. Men sedan ska man släppa taget. Och framför allt ska man släppa in papporna. Helst redan de första månaderna – men allra senast när barnen har blivit ett år. I de bästa av världar är pappan föräldraledig då. Kanske sex månader eller ett helt år, som min man. Och gissa hur bra han är på att ta hand om ruljansen hemma. Just det, bättre än jag! När han var barnledig hann han till och med städa innan jag kom hem, vilket fick mig att utbrista:
”Näe, ska du vara bättre än jag nu också? Fy, vad taskigt!”
För männen kan. Om de bara får chansen. Annars kommer det att sluta med att du får en man som är som den jag hörde på bussen häromdagen:
”Jag är så himla opraktisk – så jag slipper hjälpa till hemma!”
Han sa det väldigt glatt, som om han hade kommit på världens bästa knep.
Du verkar ju ha en toppenman som tycker att du är värd en veckas semester i Grekland. Det är rätt kämpigt att ta hand om två pojkar i den åldern alldeles ensam, så det är en stor kärleksförklaring till både dig och pojkarna.
Kanske vill han få en chans att hitta sina egna rutiner med pojkarna, utan att du står och ”rättar” eller ger instruktioner. För det gör tyvärr alla kvinnor jag känner. Det är bara att erkänna: Jag brukar göra långa listor: Tills min man blänger på mig och säger åt mig att lägga av.
Så ja, jag tycker nog att du borde öva lite på att släppa greppet om barnen. Och kanske hitta tillbaka till den där Anna-Lena som du var innan du fick barn. Läs lite bra böcker, dansa och shoppa loss! Visst kommer du att längta efter din familj, men det kan också vara ganska underbart.
Men.
Allt det här säger jag med en brasklapp: Om det inte finns något missbruk med i bilden. För om du tror att han kommer att dricka alkohol och inte kunna ta sitt ansvar dygnet runt, då är jag helt med på dina noter. Fast då har ni ett mycket större problem att brottas med än en vecka i Grekland.