(Krönika publicerad i Allas veckotidning mars 2009)
Kvinnor ägnar i genomsnitt 31 år av sitt liv till bantning och olika dieter. Samtidigt gjordes förra året 25 000 skönhetsoperationer. Det är en ökning med 20 procent sedan 2007. Och på ätstörningsklinikerna köar unga flickor och pojkar för att få en vårdplats.
Hur ger man sitt barn ett sunt förhållningssätt till sin kropp? undrar Fanny i Solna.
Sedär en riktig tiotusenkronorsfråga. Den är nästan svårare att svara på än hur man ska få fred på jorden. Men jag ska försöka. För det börjar ju så bra. När barnen är små bebisar är vi helt inne på rätt spår:
”Åh, vilken stark nacke du har!”
Vi berömmer och pussar och kramar varje kroppsdel. Vilken fin mage! Vilka gosiga kinder! Vilka underbart glittrande ögon!
Varför slutar vi med det? Och varför? Varför fortsätter vi inte att ge varandra komplimanger för just sådana fantastiska, kroppsliga egenskaper?
I stället börjar vi mäta midjemått redan under dagistiden och jämföra med andra och rynka på näsan över ett par stora öron eller en rund mage. Och flickorna och pojkarna kollar in sin mamma som ständigt klagar över att hon är för tjock. Mamman nyper sig i fläsket, ja säkert farmor och mormor också. Alla suckar och tackar nej till den där extra kakan – bara för att gå hem och sätta i sig fem ur skafferiet när ingen ser. Och när sommaren kommer lär vi barnen att de som har ätit för många kakor inte får visa sig på stranden, åtminstone inte i avklätt skick. Då ska vi dölja våra valkar och breda rumpor under stora, fladdriga tunikor och skämmas, skämmas, skämmas.
Vi är så grundlurade allihop. Skönhetsindustrin har hjärntvättat oss till förbannelse: Man måste vara smal, på gränsen till mager, rynkfri och ha stora bröst om man ska få vara nöjd. Bara då. Precis som en intetsägande Barbiedocka. Men alla vet ju, innerst inne, att om man är sådär smal som Barbie eller – hugaligen – de unga kvinnor som agerar klädgalgar på catwalken – då är det en fysisk omöjlighet att ha bröst som en höggravid kvinna.
Ändå luras vi att tro att vi gör det för vår egen skull. För att vi själva ska må bättre. ”Men är det verkligen för vår egen skull vi vill se ut som fräscha 25-åringar hela livet?” undrar författaren Emma Hamberg. Hon vägrar att låta någon tafsa på hennes ålder: ”Ge fan i mig. Jag ska åldras med värdighet. Jag ska bli rynkig och hängig och härlig och vara snyggast i stan. För att jag är jag. Och det kan ingen ta ifrån mig. Och när mina barnbarn lutar sig mot mina mjuka russinmage kan jag säga att det är fint att åldras. Att det är inget att vara rädd för eller som man kan springa ifrån. Det är bara att hissa segel och flyga med.”
Jag flyger gärna med Emma Hamberg. För barnen gör som vi gör. Inte som vi säger. Så i år ska jag skita i celluliter och extrakilon och köpa en färgsprakande, superfin baddräkt och visa upp hela mig på stranden och simma ut till hopptornet och dyka från tremeterstrampolinen. Jag ska visa kidsen att jag har en fantastiskt stark nacke. Och glittrande ögon. Och att det räcker ganska långt.
