Sista inlägget om insemination

Stina skriver:

”Vill bara säga att: – jag är glad att min son (tillkommen genom insemination i Danmark) inte ska gå i skolan med dina barn – för jag vill inte att han ska träffa människor som berättar för honom att hans fantastiska förälder (dvs jag) är usel, naiv och fel – jag är också ledsen att min son inte ska gå i skolan med dina barn – för kanske skulle hans självförtroende och fördomsfrihet ge dina barn en positiv glimt av verkligheten väx upp!!!”

Svar: Jag har aldrig skrivit att du eller någon annan av er är usel, naiv och fel. Tvärtom har jag skrivit att jag har all respekt för att era individuella beslut är väl genomtänkta och att ni har starka skäl. Självklart förstår jag att det finns lika många mänskliga öden bakom detta som det finns barn.
Vad jag vänder mig PMot är ett samhälle där vi säger att vi inte längre har tid att bygga upp relationer, utan måste skaffa ett barn fort, nu, meddetsamma.
Och ni som är så arga över mina generaliseringar, vad är det ni själva håller på med? Ni låser er totalt i försvarsställningar och generaliserar vilt om mig och andra som har en annan åsikt än er i frågan. Och era påhopp på mina barn vill jag inte ens besvara.
Gott nytt år på er.

3 kommentarer

Hillevi, ett stort problem är ju att du hela tiden har undvikit att faktiskt svara på de inlägg vi skrivit. I alla fall vettiga, respektfulla svar. Mig skrev du faktiskt mycket nedlåtande till, och sedan svarade du inte ens när jag ifrågasatte det. Varför ska du i din blogg kunna skriva att jag har sagt att inseminationsbarn skulle ha det bättre än andra barn, och varför ska du få raljera över det, när allt jag har gjort är att påtala att ditt första inlägg, där du påstår att forskning skulle visa att barnen mår dåligt är så fel det kan bli? Den forskning som finns visar att de mår varken bättre eller sämre än andra barn. Inte bättre, som du påstår att jag sagt. Men heller inte sämre, som du faktiskt sagt. Varför tar du dig rätten att ljuga om andras uttalanden och raljera över dem?
Inte heller har du offentligt rättat att du faktiskt direkt felciterade en av oss i ditt ursprungliga inlägg, Christin i DN-artikeln. Hela ditt resonemang byggde på ett felcitat, och när du blir uppmärksammad på det, så gör du ingen rättelse. Är det god journalistisk sed? Är det respektfullt mot sina medmänniskor?
Gång på gång har vi förklarat att det för många av oss inte alls handlar om något diffust samhällsklimat, som du vill ha det till. Det handlar om krass verklighet, att vår biologi sätter stopp för vidare väntan på drömprinsen. I den mån du alls kommenterat det gör du det med ett inlägg där du helt fräckt förutsätter att vi alla är naiva, aningslösa kvinnor med dåligt omdöme och dålig smak vad gäller män. Är det ett respektfullt sätt att bemöta sina medmänniskor?
Du har fått referenser till den forskning som finns (själv har du inte alls lämnat några till det som du själv påstår att forskningen visar). Dessa vet ingen om du har läst, eftersom du inte med en bokstav ens erkänt att du fått dem.
Du återkommer ständigt till att du visst det förstår att det ligger enskilda livsöden bakom alla dessa barn, och att du har all respekt för varje kvinnas enskilda längtan och beslut. Samtidigt fortsätter du behandla oss och skriva om och till oss utan minsta tillstymmelse till denna respekt.
När du sedan får ett inlägg som inte visar dig riktigt den respekt du skulle vilja, så flyger du i taket. Säg mig, på vilket sätt är inlägget ett ”påhopp” på dina barn? De nämns, men om det förekommer ett påhopp så är det mot dig. Och jag förstår inläggsskrivarens mening. För det är föräldrarna som formar sina barns åsikter när barnen är små. Och inte heller jag skulle vilja att min son dagligen konfronterades med personer som anser att hans blotta existens är ett tecken på hur snett samhället gått. Skulle du vilja att dina barn utsattes för det?
Har du läst fertilitetsturist-bloggen som det länkats till här? Varför inte annars? Är du inte intresserad av den andra sidan? Där står mycket tänkvärt, betydligt mer eftertänksamt skrivet än dina omotiverade utfall varit.
Slutligen vill jag ur den bloggen lyfta ett par citat ur en artikel som filosofiprofessor Torbjörn Tännsjö har skrivit just i detta ämne. Du, som så envetet påstår dig stå på barnens sida, och som påstår att det är barnen du tänker på när du hävdar att de inte borde få existera, just du borde verkligen läsa och begrunda dessa rader:
Om man anser att ensamståendeinsemination är fel blir den logiska följden av det ställningstagandet enligt Torbjörn Tännsjö att om man vill ”anklaga en ensam mamma för att ha satt ett barn till världen utan hjälp av någon person som ville fungera som en far för barnet” så ”måste vi göra gällande att barnet lever ett liv så hemskt att det hade varit bättre om det aldrig behövt födas”.
Tännsjö skriver:
”Frågan har PMellertid också en helt annan dimension. Många barn är i praktiken barn till ensamma mammor. Vissa till mammor som valt att sätta barn till världen utan hjälp av någon social fader. Om dessa barn får veta att samhället gjort vad som står i dess makt för att förhindra att de skulle bli till, så utsänds en obehaglig signal. Dessa barn är i en mening ”oäkta” barn. Det är stigmatiserande att leva med den insikten. Här om någonstans har barnkonventionen tillämpning. Dessa existerande barn bör inte trakasseras av samhället. De bör välkomnas på samma villkor som alla andra barn.”
SÅ talar en man som verkligen och faktiskt tänker på barnens bästa! Vems bästa du tänker på, vet jag faktiskt inte. Vet du själv?

Jag vill bara som flera andra fråga om du läser och förstår kommentarerna du får.
”Vad jag vänder mig PMot är ett samhälle där vi säger att vi inte längre har tid att bygga upp relationer, utan måste skaffa ett barn fort, nu, meddetsamma.”
Du har väl förstått att detta inte är en åsikt som någon av de ensamstående kvinnorna som kommenterat din blogg har – dvs att de vill skaffa barn och inte har tid att skapa relationer för att vi är lata.
Du har väl också förstått att vi försökt men inte varlit lika lyckligt lottade som du – att vi när vår fertilitet sjunker ännu inte har en stabil relation att skaffa barn i.
Du har väl framförallt förstått att det alibi du har – artikeln i DN – faktist INTE säger det du tror. Att du missuppfattat. Att det som Christin säger är att hon inte LÄNGRE hinner vänta på drömprinsen – att fertiliteten sjunker och hon måste försöka NU annars riskerar hon att aldrig kunna få barn.
Jag hoppas att du baserar uttalandet om att vi i dagens samhälle inte orkar skaffa oss relationer på något annat än de öden som ligger bakom Christin och oss andra – att du som inte träffat din man vid 30 kan förstå att det kanske inte alltid är snutet ur näsan att i rätt tid träffa rätt man som vill skaffa familj.
Vore kul om du iallafall kunde hänvisa till ursprunget till din sanning om att man idag inte orkar bygga relationer – och ge något erkännande av att du läst och förstått att det citat du hänvisade till är ett felcitat!
P.S
Tror att få som skaffar barn i sina relationer gör samma inventering av nätverk, ekonomi, livssituation, möjligheter till trygghet och investerade like mycket i att fundera på alla frågor barnen kommer att ha i framtiden som vi gör. MEN jag säger itne att man måste göra det för att barnen ska bli lyckliga – jag försöker bara förklara att det är ingen lättvindig oups-vad-jag-känner-mig-ensam-idag-känsla som bara fär oss att åka till danmark. det är en oändlig önskan om att förska få barn och ett genomtänkt, komplicerat beslut att göra det utan att ha en drömprins (eller drömprinsessa) att göra det tillsammans med – en sorg att behöva göra det själv men en oändlig lycka över att kunna göra det själv i ljuset av att inte göra det alls!

Relaterade inlägg