…som lillebror föddes. Vi firar detta med förlossningsberättelsen i repris.

Det var måndag. De hade just varit och storhandlat på Vivo. Modern kände sig… lite hård i magen. Hon satt och småkollade på Rapport medan fadern lekte med barnet. Plötsligt insåg hon att den hårda magen blev hård och mjuk och hård och mjuk… hon tittade på klockan… ungefär var åttonde minut.
Hon funderade en stund. Skulle hon berätta detta för fadern? Fem i åtta hade hon bestämt sig.
”Det känns som om det kommer och går”, sa hon.
Fadern blinkade.
”VAD känns som det kommer och går?”
”Alltså. Magen.”
Faderns pupiller blev jättestora.
”Men det gör inte ett dugg ont”, skyndade hon sig att tillägga.
”Nehej. Det gjorde det inte förra gången heller. Lägg dig ner nu så vi får ta tiden”, sa den luttrade fadern.
Där var en. Och där var en till. Hård-i-magen-grejen.
Fadern tog ett djupt andetag.
”Mindre än fem minuter. Jag ringer Henrik.”
Henrik var barnvakten. Han bodde fem minuter bort. När han kom hade de redan ringt Karolinska, debriefat barnet, packat väskan och ringt en taxi.
”Vad ni ser lugna ut”, sa Henrik.
”Ja, vi kommer kanske hem snart igen”, sa modern lite ursäktande. För hon visste ju inte om det här verkligen var värkar.
När de kom fram till Karolinska fick de sitta i väntrummet i tjugo minuter – och dricka äckligt kaffe. Det fanns en automat där. Modern undrade hur många som satt och drack blaskigt kaffe innan de skulle…
”Det kommer väldigt tätt nu”, sa modern och tittade på klockan. Mindre än två minuter. Nu hade hon fått frossa också. Men hon var i alla fall glad över att de befann sig inom sjukhusområdet den här gången. (Förra gången höll hon på att föda i en taxi på väg till Södertälje.)
Till slut fick de komma in i ett undersökningsrum. Barnmorskan ville sätta på en massa grejer på magen. Modern tyckte mest att de var i vägen.
”Du får sitta still och luta dig bakåt, så vi får bra kontakt med barnet”, sa barnmorskan.
Modern ville inte alls sitta bakåtlutad. Inte hennes livmoder heller.
”Jag måste ställa mig upp.”
”Nej, du måste sitta ner och…”
”Du förstår inte”, sa modern. ”Jag måste ställa mig upp.”
”Nej, du…””
Modern sket i barnmorskan och ställde sig upp. Först var barnmorskan nöjd.
”Sådärja, det var bärre, nu fick vi en fin kurva.”
Då gick vattnet.
”Jävlar!” sa barnmorskan för det var hon inte beredd på.
Det skvalade över hela golvet.
Hoppsan, tänkte modern och kände hur en gigantisk krystningsvärk var på gång. Ojoj.
”Nu kommer det att gå fort! ” hann hon hojta innan hon skrek rakt ner i britsen.
Barnmorskan hoppade omkring på det blöta golvet och tryckte på varenda larmknapp hon kunde hitta.
Fadern stod i dörren och hojtade åt några barnmorskor, som trodde de skulle få ha ett överlämningsmöte.
”FORT! FORT!” skrek han. Och larmen tjöt.
Fyra människor kom inspringande.
”Vi måste ta henne till en förlossningssal!” sa en.
”Vi får ta den tvärs över korridoren”, sa en annan.
Någon ställde sig väldigt nära hennes ansikte.
”Nu ska vi gå tvärs över korridoren. Glöm inte och andas.”
Tarejibrasan, tänkte modern.
”Nu ska vi gå…”
”Haaaaaaaaaooooooooooo!” skrek modern tillbaka.
”Okej, vi tar henne på båren”, sa en vettig människa.
Modern lyckades klättra upp mellan krystningsvärkarna. Men mitt i korridoren kom en ny.
”NU KOMMER HAN!” skrek modern.
Barnmorskorna sprang in med båren på förlossningsrummet.
”Haooooooooooooo!”
Modern tryckte ut barnet. I nästa sekund hörde hon barnskrik. Wow! Han fanns. Lillebror fanns. Och han lät som om han mådde bra. Hon lutade sig mot sänggaveln. Gud så skönt!
Fadern skrattade lyckligt. Modern andades några gånger. Kände hur benen darrade. Tittade ner, där låg hennes barn. Hon blev alldeles varm.
”Grattis!”, skrattade barnmorskorna. ”Den killen hade bråttom ut.”
Modern tittade på klockan. Tio över nio. De hade inte ens varit här en timme.
Hon slet av sig de där fåniga grejerna på magen och klättrade över till en riktig säng. Fadern klippte av navelsträngen, och så lades han till bröstet. Lillebror.
Hon tittade på fadern.
”Undrar hur storebror har det.”
Fadern ringde Henrik.
”Det var nog bra att vi åkte in. Lillebror är här nu.”
”Redan?! Vi har ju inte ens hunnit se färdigt Nalle Puh-filmen!”
Modern tittade på sitt vackra barn och log.
Tiddelipom, tänkte hon.
Det blev en riktig tiddelipom-förlossning.