Sluta klaga så förbannat på sommarvikarierna!

Det klagas en jäkla massa på sommarvikarier.
Stånk och stön.
”Åh, nu måste man lära upp en sommarvikare till! Jag är så trött på det, jag har inte tid att lära upp en ny nu igen…”
Suck och stön.
Mer stånk och stön.
Just nu är jag sommarvikarie och har tyckt genuint synd om de sprillans nya, jätteentusiastiska tjejerna som får höra hur odugliga de är stup i kvarten.
”Henne kan man ju inte ge någonting!”
”Hon är ju till mer besvär än nytta.”
Jag har försökt säga att ”Okej, jag förstår att det kan vara jobbigt, men det är ju inte hennes fel…”
Vilket är föga upplyftande för den som blir inkompetentförklarad över en hel redaktion. Och efter 20 år i branschen trodde jag att jag skulle slippa att hamna där själv.
Men i dag blev jag avfärdad av lilla mellanchefen som en nykläckt fjortis.
”Vi ska minsann inte ha skämt i rubriken!”
”Jag tycker inte att det är roligt!”
Swoff, for han ut med handen mot mig, som för att sopa bort en irriterande geting.
Jag blev så jäkla arg att jag började störttjuta. Hur skämmigt är inte det?
Och vem träffar man på när mascaran skvalar – om inte storpotäten.
Det är inte bara skämmigt. Det är direkt pinsamt. Efter tjugo år i branschen kan man banne mig inte börja lipa för att någon inte gillar ens rubrik.

Men storpotäten gav mig rätt. Din rubrik är mycket bättre – och roligare, sa hon.
Ni kan se den i tidningen i morgon. Lilla mellanchefen också. Men vi är vänner nu. Han har det faktiskt inte så lätt med alla sommarvikarier, som han måste lära upp, då kroknar man till slut och orkar inte vara diplomatisk, eller hur var det nu?
Stånk och stön.
Hur vore det om ni var lite tacksamma i stället? För att alla vi duktiga arbetsmyror faktiskt räddar er semester.

Det går inte att kommentera längre.