Minns ni Gunnar Larsson, OS-hjälten i München 1972? Han var min stora idol och förebild. När jag var nio år tränade han i banan bredvid min i tjugofemmetersbassängen på Simhallsbadet i Malmö. Han frågade om jag ville simma ikapp. Klart jag ville. Och jag vann! Jag minns fortfarande blodsmaken i munnen när jag kastade mig fram och slog handen i kaklet.
”Det kan nog bli något av dig”, sa han och blinkade.
Den dagen växte jag flera centimeter. Jag skulle också träna och bli världsbäst. Jag skulle också stå däruppe på prispallen när de spelade Du gamla du fria och få hela svenska folket att gråta.
Det var inte förrän flera år senare som jag insåg att han lät mig vinna.
Pappa gillade fotboll och jag hade min simning. Båda pratade vi i sömnen och mamma klagade över att det lät som ett veritabelt sportspegelninferno när vi sov i samma rum. En gång drömde pappa att han fick en passning när han var helt fri mitt framför mål. Han tog i för allt vad tygen höll och satte bollen rakt i krysset, pang!, till publikens stora jubel. I drömmen, alltså. I verkligheten sparkade han högerfoten så hårt i soffbordet att han fick gå på kryckor i tre veckor.
Och sedan, när mamma inte fanns där längre, så satt pappa och jag med te och ostmackor framför Sportspegeln varje lördag och noterade varenda mål som Aston Villa gjorde mot Northhampton. Pappa var en sportfåne och då ville jag också vara det. Då hade vi i alla fall något att prata om.
Fotbolls-VM och friidrotts-VM och en massa annan sport i TV. Min make tittar på allt. Måste jag bejaka det eller kan jag ställa krav på honom att resa sig ur soffan? frågar Ellie i Ljusdal.
Kan ni inte göra både och? Det går alldeles utmärkt att stryka skjortor medan man tittar på tv. En maskin fyrtiogradig tvätt tar exakt 45 minuter – som gjort för att slänga in i torktumlaren i halvlek. Mellan varje tresteg hinner man både hångla, deklarera och slänga ihop en trerätters middag. Och blir man alltför irriterad på någon inkompetent domare är det ganska skönt att gå loss med mattpiskaren. Till curling-vm moppar man med fördel golv och vill man slippa vara vuxen en stund, och leka Foppa, kan man ställa sig med dammsugaren över lite brödsmulor och simulera tekning i egen zon.
Ty sport är så mycket. Mycket mer än några välfriserade gubbar som springer efter en boll. Det är en metafor för livet självt. Återigen läser jag mitt vältummade ex av Bengt Cidden Anderssons ”Hela bollen ska ligga still”. Ojojoj, vad den liraren kunde dribbla med orden:
Sol.
Lärkdrill.
En perfekt crossboll.
Kioskluckan öppen
sprucken fotbollskorv
med senap
och en kall dricka.
Ibland är livet
stolpe in
och tre poäng.
Idrott handlar om våra hemliga drömmar. I varje lönnfet liten gubbe bor en snabbfotad Zlatan. Och i fyrtiotvååriga tvåbarnsmammor bor ibland en OS-medaljör på 50 meter fjärilssim. Man ska inte förakta drömmarna. De bär oss framåt. Eller som Cidden också skrev:
Alla kan inte hoppa
nio meter i längdhopp
och bli världsmästare.
Men du kan hoppa
tre meter tre gånger.
