(Krönika i Allas Veckotidning, februari 2009)
Härom veckan låg jag och ammade min lilla dotter i sängen. Jag hade lite ont i benet. Det kan man ha ibland. Men nu kände jag något konstigt i låret. En alldeles ny knöl som aldrig hade varit där förut. Muskelknuta, tänkte jag först. Sedan sökte jag på nätet. På ”knuta i låret”. Det ska man inte göra. Jag fick panik.?
Man ska inte googla på sina symptom. För då känner man sig bara ännu sjukare. Ändå gör vi det. Enligt en undersökning så kollar över sjuttio procent av svenskarna som är mellan 23 och 35 år på nätet innan de träffar en läkare, medan drygt hälften av de lite äldre patienterna gör det.
Tycker du att detta sjukdomsgooglande är bra eller dåligt? undrar Gunnel i Gustavsberg.
Jag är rätt splittrad i frågan. Egentligen är det rätt knäppt. Man kan ju bli hypokondriker för mindre. Förmodligen kostar det en vansinnig massa pengar – och tar dyrbar läkartid från de patienter som verkligen behöver vård.
Samtidigt är det en väldig bra hjälp. Doktor Google har alltid jour. I en tid när det tar trekvart – och man har hunnit få minst tre hjärnblödningar – innan man ens kommit fram till en stressad sjuksköterska på Vårdguiden, så hinner man ta reda på precis allt om streptokocker, höstblåsor, tredagarsfeber och stjärtfluss (!) på nätet. Och kan konstatera att man förmodligen har någonting helt annat. Kanske ännu värre. Som man kan prata med läkaren om, om man får lov att komma till en livs levande sådan. Då har man åtta minuter på sig att övertyga doktorn om allvaret i sin sjukdomsbild – för det är den tid läkarna nuförtiden ska ha för varje akutpatient. Bara det är lite sjukt. Så det är kanske inte så konstigt att man vill vara så väl förberedd för sina åtta minuter som möjligt.
Ändå sitter man där, på kvartersakuten, och ser skamsen ut.
”Jag har googlat”, sa jag, när jag hade hittat min lårknuta.?
Vår husläkare skrattade.?
”Jaha, och vad har vi för diagnos då?”?
Jag vågade knappt berätta. Man vill liksom inte säga det högt. C-ordet.?
Hon klämde lite och lite till och trodde inte att det var så farligt. Men för säkerhets skull fick jag en remiss till Radiumhemmet på Karolinska Sjukhuset.?
”Det låter värre än det är”, log hon.?
Fast jag vet inte. Den där nålen de hade för att undersöka knölen var fullkomligt gigantisk. Och ett tag undrade jag om jag hade råkat hamna på en fettsugningsklinik.
Det är ju inte bara vi patienter som diagnostiserar oss lite galet på nätet.
Man har ju hört talas om knasiga läkare som googlar. Som den hårresande historien om en Stockholmspappa som sökte hjälp för sin femårige son som hade förhudsförträngning. Men det visste inte doktorn, förrän han googlade på nätet. Sedan bad han pojkens pappa utföra ingreppet!
Jag behövde dock inte utföra något ingrepp själv. Läkaren gick loss på knölen medan jag höll Gunnar lite krampaktigt i handen. Han hade fått ta ledigt från jobbet, för jag vågade inte höra diagnosen ensam.
Och självklart var det ingenting att oroa sig över.
Diagnosen var Fettknöl, sa cancerläkaren.?
Kan du väl vara själv, tänkte jag. Men det sa jag inte.
