Just nu går pjäsen ”Pappa” på Kulturhuset i Stockholm, om och av döttrar som längtat efter sina fäder. Den handlar om ”en enorm längtan efter närhet, bekräftelse och stöd. Och så sorg, smärta, ilska.”
Jag sitter här med min egen pappas fotoalbum. Det är sex år sedan han dog. Vissa dagar saknar jag honom så det gör ont. Men när jag bläddrar i albumen värker det ännu mer. För där är hundratals bilder på pappa och hans nya familj. På barn och barnbarn när de firar jul och midsommar. Det är bilder på pappa bland blommor och kattungar vid deras landställe – en sann familjeidyll. Men ingenstans är jag med. Jag passade inte in där. I Cecilia Hagens bok ”Mina resor med Diana” ger hon en del snytingar till alla möjliga pappor. Inte bara sin egen och prinsessan Dianas – hon går rätt hårt åt Ingmar Bergman också. ”Pappor, de är för rara. Alltid. Hur de än bär sig åt, hur de än smiter och fuskar och stoppar huvudet i sanden och anser sig ha rätt att läxa upp långt upp i åren och är fega och undflyende på alla vis så kommer de alltid så mycket lättare undan än någonsin mammor”, skriver hon.
Det är då jag inser att jag har gått i samma fälla. Jag har just skrivit min självbiografiska roman. I den är mamma den onda, medan pappa, så klart, är den rolige och kärleksfulle.
Jag har klagat över att jag aldrig blev kramad av min mamma som barn. Men pappa då? Nej. Fast det har jag inte tänkt på. Men visst söp han lika mycket. Och när jag tänker efter så kunde han vara sorgligt egoistisk. Som efter skilsmässan, när han blev förälskad i den ena kvinnan galnare än den andra.
En slängde en kruka i huvudet på honom så det blev ett stort otäckt sår, en annan försökte köra över oss med sin bil och en tredje tvingade honom att döda min katt.
Till slut mötte han visserligen en stabil kvinna. Med henne fick han en ny familj. Nya bonusbarn och barnbarn. Men inte ens i den nya familjen var jag välkommen. Pappa sa att det var bäst att vi firade jul och födelsedagar på skilda håll. Hon var svartsjuk på mig, sa pappa, och han ville undvika konflikter.
Hade en mamma kommit undan med det? Aldrig i livet. Vi borde inte låta papporna komma undan heller. I stället borde alla pappor tvingas gå en obligatorisk föräldrakurs redan på BVC. Den ska inte handla om hur man kokar en potatis och barnsäkrar hemmet – det är den lätta biten.
Nej, den ska handla om hur man blir en jämställd man och undviker en skilsmässa. Om hur man beter sig om det trots allt blir så. Och om allt man kan göra som en ansvarstagande far för att ens dotter inte ska få en så taskig självbild att hon i framtiden plågar sig med ätstörningar eller skär sig i armarna.
Annars sitter också våra döttrar en dag och tittar i albumen och undrar varför det inte finns fler bilder på dem. Var de verkligen inte viktigare än så?
Kvar finns bara sorgen, saknaden och ilskan.
