Julen kan knäcka vem som helst

Nu är det snart dags igen. Hej tomtegubbar, slå i glasen. Nej, jag har aldrig gillat julen. Alla dessa adventsljusstakar och julstjärnor i fönstren ger mig bara ont i magen. ”Det är något skumt med tiden före jul. Det är som om vi tror att allt ska ta slut vid jul och vi måste hinna färdigt. Färdigt med vad vet vi inte riktigt, men allt ska vara polerat och fint till dess. En lunch här och ett litet möte där, en drink efter jobbet, glögg, glögg och glögg eller bara en liten fika. Alla som man någonsin haft en relation till ska man träffa och ’stämma av med’ före julledigheten samtidigt som allt arbete ska vara klart”, skriver Eva Dahlgren i sin bok ”Hur man närmar sig ett träd”.
Jag tror inte att det var en slump att Micke Dubois tog sitt liv strax före jul. När min mamma hittades död sa den luttrade polisen: ”Så där brukar det tyvärr vara, vi förlorar många så här års.”

Julen kan knäcka vem som helst. Ett år i början av sjuttiotalet skulle min gammelmormor komma ner och hälsa på oss. Det var en stor händelse, vi hade inte så mycket kontakt med vår släkt. Men det blev inte som jag hade tänkt mig. Inte den gången heller. Gammelmormor var visserligen snäll mot mig, men jag förstod direkt att hon och mamma föraktade varandra. Ja, kanske rent av hatade varandra. Eller var de bara oerhört besvikna på varandra? Gammelmormor kunde inte fort nog komma därifrån och hon kom aldrig mer tillbaka.
Långt senare fick jag höra att hon var väldigt bitter. ”De hade inte ens köpt julklappar till tösen, men vinflaskor, det hade de minsann råd med!”

Hon ville aldrig mer prata om det. Hon valde att glömma och titta bort. Det är många som gör just det. Låtsas som ingenting, inte ens när någon sitter och gråter vid bordet. Och det går inte att prata om det.
”Men kan vi inte få ha det lite trevligt för en gångs skull, nu när det är jul?!”
Värst är det för barnen, säger min väninna.
Hon har lärt sig leva med falskheten. Men det gör förtvivlat ont i henne när hon ser att det går vidare till nästa generation. Nu är det hennes brors döttrar som sitter och gråter framför Kalle Anka.
I Stockholms glassigaste stadsdelar flödar spriten och allt fler barn lever under så svåra förhållanden att de omhändertas. Bakom julgardinerna utspelar sig hela tiden nya familjetragedier. En dotter till två utvecklingsstörda föräldrar berättade att de tvättade henne med stålull. Inte för att vara elaka utan för att de faktiskt trodde att hon skulle bli ren då. Hon anklagar inte sina föräldrar, för de visste inte bättre, men hon undrar var alla andra fanns. Grannarna, släktingarna, det sociala – alla de som inte vågade lägga sig i. Som blundade, glömde och vände sig bort. Som ägnar mer tid åt att sätta upp ljusslingor på balkongen än att bry sig om och våga fråga.
Tänk om vi skulle skita i julstädningen och glöggen i år. Och prata med varandra i stället – och ta oss tid att se de där barnen som har så sorgsna ögon. Då kanske åtminstone nästa generations barn kan se fram PMot julen utan att få ont i magen.

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.