Jag vet hur det är att gå på helspänn

Det är mycket alkisföräldrar nu. Moderaten Per Bill vinglade omkring halvfull med en barnvagn. Fembarnsmamman Katerina Janouch berättar i sin bok ”Anhörig” om hur det är att leva med en alkoholist. Och hela Danmark skakas av uppgifterna om att prinsparet Joachim och Alexandra ska skilja sig, eftersom tvåbarnspappan festar för mycket. Man kan häckla dem och skratta åt det, och det har jag gjort, men i nästa stund fastnar skrattet i halsen. Jag tänker Stackars Barn.
Ty jag vet hur det är, att fortfarande, trettio år senare, få ont i magen av att höra en ölkapsyl öppnas. Eller kluckandet av vinet som rinner ned i glaset. Jag vet hur det är att hela tiden gå på helspänn, att aldrig veta om det är dr Jekyll eller mr Hyde som väntar därhemma. Jag vet hur det är att vara ett alkisbarn.

När jag var fem år vaknade jag av att min mamma blev misshandlad över vardagsrumsbordet. Hon valde ofta fel män att ta hem och dricka vin med. När jag var sex försökte min pappa ta livet av sig genom att köra in i en bergvägg. Och när jag var runt tio, elva år fick jag ensam gå in genom slussarna på Torken i Malmö och sitta där i ett vidrigt luktande rum med min mamma ”som behövde mig”. ”Titta inte dit nu”, viskade hon, ”men Säpo har satt in dolda mikrofoner
i hela rummet. De förföljer mig, försöker förgifta mig. Du måste få mig härifrån, du måste hjälpa mig ut!” Sedan skrek hon, för då var rummet plötsligt fullt med ödlor och insekter på väggarna igen.
Men vad tänkte de på, de i personalen på Torken som låste in mig i det där rummet med henne? Varför var det ingen som erbjöd mig stöd? Ingen stack ens åt mig telefonnumret till Bris.

När jag var tolv år packade jag min väska och stack. Jag förstod att jag måste välja, antingen att försöka rädda min mamma och gå under på kuppen. Eller att rädda mig själv. Jag valde att försöka rädda mig själv. Det gick väl sådär. Man kunde tycka att jag fått nog av sprit och droger, att jag borde söka mig till helnykterister och pingstvänner.
I stället gjorde jag som de flesta av oss maskrosbarn, jag sökte mig till det jag kände igen, det jag behärskade. Enda skillnaden nu, var att jag sökte mig till lite finare alkisar. De som hellre drack dry martini klockan tolv på dagen. Jag sökte mig till familjer där alla var alkisar på sitt lilla vis.
”Varför ligger mormor på golvet?”
”För att hon är lite trött”.
”Varför är pappa så dum?”
”Han blir så ibland, kom så går vi och lägger oss.”

Ni kanske inbillar er att barn inte ser? Att de inte förstår? Att de inte far illa? Men det gör de. Och det ger ärr för resten av livet. Hur mycket ni än sopar under mattan och bedriver allmän alkis-curling. Folk får höja och sänka spritskatten och supa ihjäl sig hur mycket de vill – det bryr jag mig inte om. Men om man blir full framför sina barn borde man tamejfan rullas in i tjära och spikas upp på en skampåle.
Och kan ingen vänlig själ smuggla in en lapp till prins Joachims barn med numret till Bris hjälptelefon? Det är 0200–230 230.

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.