Kvinnor dricker sig genomskinliga

Kvinnor dricker för att de känner sig osynliga. Jag lyssnar på P 1:s dokumentärserie ”Kvinnor som super”. Där berättar kvinnor naket om sina dubbelliv som klassmammor eller ett omsvärmat liv i jetsetkretsar. Och om hur de har gjort allt för att dölja sin mörka hemlighet. ”Om jag inte fick ett glas vin kände jag mig genomskinlig”, säger en.
En gång hade jag en sådan där mamma. Hon var vacker med isblå ögon och ett sensuellt leende. Hon var chefssekreterare och klassmamma och hade ett finger med i allt. Hon skjutsade mig och mina kompisar till skogsmulle och simträning. Med henne kunde man prata om allt,
om killar och kärlek och andra dödshemligheter. Mina klasskompisar avundades mig en sådan häftig mamma.
Men de såg aldrig den andra kvinnan. Hon som gömde vinflaskor i tvättkorgen och drack i smyg och bjöd hem folk, bara för att de ”skulle få ha det lite festligt”.
En sommar var vi ute på landet och mamma hade bjudit hem en chef och hans fru på middag. Kvinnorna stod och skrattade i köket. De skvätte lite vin i grytorna och drack resten själva. Redan innan maten stod på bordet var de fulla och männen fick lägga på ett kol för att komma i kapp. Chefen, som hade dåligt ölsinne, skrek att han skulle döda sin fru. Det blev full kalabalik. Jag blev skräckslagen och gömde mig under sängen. Jag vågade knappt andas och kramade min nalle hårt tills jag lyckades somna.

När jag vaknade var det helt tyst. Jag smög ut i vardagsrummet. Alla låg helt utslagna. Det var en otäck känsla att gå omkring i huset. Som att vara den enda överlevande efter en atombomb.
”JAG SKA DÖDA DIG DIN JÄVEL!”
Det var chefen som skrek. Han tittade på mig. Jag tänkte att nu kommer han att slå ihjäl mig och ingen kommer att vakna. Hjärtat slog så fort att jag trodde bröstet skulle explodera. Det slog lock för ögonen och jag sprang ut, ut, ut! i bara nattlinnet, över stubbåkrarna. Fötterna trasades sönder men jag kände ingenting.
Jag sprang till en granngård – och stannade där i två veckor. När jag kom hem tittade mamma inte ens på mig. Hon gav mig ”the silent treatment”. Jag hörde hur hon ringde en väninna: ”Hur kunde hon! Hur kunde ungjäveln skämma ut familjen så?”

Några år senare raderade jag henne ur mitt liv. Som om hon aldrig hade funnits. Det var förvånansvärt enkelt. Jag hade hunnit bli vuxen och bodde i en annan del av landet när telefonen ringde.
”Hej, det är mamma! Hur är det?”
Det var som om tiden stod stilla.
”Du, jag är nykter nu”, sluddrade hon. ”Och jag har anmält dig och mig till ’Jeopardy’. Du ställer väl upp?”
Det var ett bisarrt samtal och samtidigt så oändligt sorgligt. Jag såg henne aldrig mer. När jag lyssnar på P 1 kan jag inte låta bli att undra om jag någonsin såg henne, som den kvinna hon egentligen var. Och när exakt blev hon en av alla dessa genomskinliga kvinnor?

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.