Luciakaos

De hade övat på tipptapp-sången hela veckan. Storebror var bedårande söt när han satt i pyjamas och tomteluva från Åhléns för 60 spänn och sjöng på sängkanten.
Modern såg verkligen fram PMot dagisets luciafirande. Det kändes stort, jättestort, som en debutantbal för barnet. De skulle få stå där, hon och fadern med tindrande ögon och blixtrande digitalkamera och beundra sin förstfödde när han gjorde sin scendebut.
För säkerhets skull tog de med en gudmor också.
”Jag kommer säkert att börja stortjuta”, varnade modern.
Men det blev inte riktigt så. Det var inte hon som började gråta. Utan barnet.
Redan när de kom till dagiset häpnade de inför publikrekordet. Var i jösse namn kom alla föräldrar ifrån? Modern gjorde en snabb kalkyl i huvudet. Javisst ja, de hade ju fått en ny paviljong och nu fanns det åttioåtta ungar på dagiset. Två föräldrar per skalle blir hundrasjuttiosex plus syskon, morföräldrar, farföräldrar och annat löst folk. Det stod med andra ord en bra bit över tvåhundra mörkklädda människor med rånarluvor på förskolans gård och trampade varandra på fötterna för att få en bra plats, eller bara en plats där de kunde se något över huvud taget. De som hade barnvagn hade inte en chans. Modern och fadern hade barnvagn. De hamnade väldigt långt bak. Men modern lyckades kika in under en äldre herres arm och kunde till slut se dörren till förskolan öppna sig.
Ut kom ett bedårande tåg med lucior, tomtar och pepparkaksmänniskor som höll varandra i handen och närmast trillade baklänges av förfäran när de såg den stora, mörka vuxenmobben.
”Saaaankta luciaaaa!” sjöng barnen med skälvande röster. Modern letade intensivt efter sitt eget barn. Det var inte så lätt bland åttiosju andra. Där? Nej, fel overall. Där? Nej, fel mössa. Där då? Nej, fel grupp.
Men till slut kom han. Han höll hårt i frökens hand när han klev ut, tittade sig omkring med skräckslagen min.
Mobben hade nu trängt sig ännu närmare och alla som hade en kamera eller filmkamera sträckte de högt över huvudet för att försöka få med åtminstone någonting till familjealbumet. Dessutom skrek de som en rökförgiftade, föråldrade rockfans.
”Heeej, Hjalmar!
”Stiiiina, här är vi!”
”Åh vad fiiiiiiin du är, Rutger!”
”Titta på morfar, Agnes, titta på morfar!”
Modern såg barnets underlapp darra som ett asplöv. Han letade med ögonen efter sina egna fölräldrar. Modern försökte vinka. När han såg henne brast det fullkomligt.
Fröken pushade på. Såja. kom så går vi och sjunger. Tårarna strömmade nerför hans kinder.
Det var mer än modern klarade av. Hon trängde sig brutalt fram mellan vinterjackorna. Hon körde in armbågarna i mobbens njurar. Och där, där var han. Älsklingshjärtat. Han stod och grät bland de åttioåtta. Och han var inte den enda. Flera av de allra minsta grät lika hjärtskärande. Men hon hade bara ögon för sin son. Lagom till tipptapp lyckades hon nå hans hand och dra in honom i sin famn.
”Tipptapp tipptapp tippetippe tipp tapp”, sjöng modern mot hans hår medan hon vaggade honom.
”Nääääeeee!” grät han.
”Vagnen, vagnen!”
Det var allt han kunde få fram mellan tårarna. Han ville hem. Och han ville hem nu!
När de lyckats hitta vagnen så rusade hela familjen ut från området. Fort, innan mobben stormade borden med pepparkakorna och glöggen.
Barnet slutade inte gråta förrän de hade hunnit tre kvarter bort.
Gudmodern strök honom över kinden.
”Men du är i alla fall jättefin i din tomteluva”, sa hon.

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.