Kärlek mellan nio och tre

Belöningen kommer på dagarna. Mellan nio och tre. Då, när modern återigen vandrar Kungsholmen runt i ur och skur och kryssar mellan vattenpölarna.
Den här gången är hon inte rädd. Hon är inte rädd för att inte räcka till. Inte rädd för att barnet ska kräva mer av henne än hon klarar av. Hon är inte rädd för att barnet ska vakna och skrika efter något svårbegripligt. Och hon är inte rädd för att hon ska bedömas utifrån huruvida hon har lyckats städa hemmet i dag – och varit en God Hemmafru.
Den här gången kan hon njuta hämningslöst av sin bebis. Hon skiter högaktningsfullt i om hinner med att städa eller inte. I stället tittar hon med förundran på denna lilla människa. Som har legat i hennes mage. Det är ju inte klokt!
Han har en mörk kalufs, en smilgrop i ena kinden och när han försöker jollra rycker det i överläppen precis som på Elvis.
Han har lite skorv på ena örat och när modern smörjer in örsnibben med barnolja skiner han upp som om han fått en helkroppsmassage med värsta lyxoljan.
Hans ögon är så stora och hans blick är så klar. Han ser ut som om han redan vet allting.
Och när hon tittar i spegeln möter hon hans blick över axeln. En nyfiken ekorrunge. Visa mig världen, mamma!
Hon visar honom lampan. Han svimmar nästan av upphetsning.
Kärleken svämmar över. Hon vill stanna tiden. Bara sitta och jollra, precis sådär som hon lovade sig själv att aldrig göra. Hon vill se lyckan i hans ögon när han försöker stå på sina egna ben. De vinglar och wobblar men de är starka och vilket ögonblick som helst kommer han att springa lika fort som sin bror över vardagsrumsgolvet.
Fast han bara är fem veckor så försöker han prata med henne. Överläppen går i taket och de små armarna viftar frenetiskt för att riktigt understryka det han har att säga. Detta är viktigt. Skriv ned det medan jag fortfarande minns, mamma.
Allt hon kan höra är små grymtanden och nöjda suckar. Men det räcker. De stora livsfrågorna får de ta sedan.
Ja, hon skiter i städningen och konventionerna. Tidningshögarna ligger i drivor på golvet. Garderoberna är fulla av tvätt. Och i köket dansar bananflugorna mazurka.
Den här gången lyssnar hon i stället på dokumentärer på iPoden när de promenerar – och hon skriver böcker och krönikor medan han ammar. Kärleksfullt ackompanjerat av hans små öh…öh…öh…öh…
Någon bra hemmafru kommer hon aldrig att bli. Men en förbaskat bra och kärleksfull moder.
Hon smeker ömt det lilla knytet över håret.
Öh… öh… öh… öh…
Det här är deras stund på jorden. Bara deras. Mellan nio och tre. Sedan utbryter återigen det stora kaoset ut.

LYCKANS MINUT
Är det sant att jag håller ett barn på min arm,
och ser mig själv i dess blick?
att fjärdarna gnistra och jorden är varm,
och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid,
vad är det för år, vem är jag,
vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever, jag lever!
På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år på denna enda minut.
(Av Erik Lindorm)

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.