Det spelar väl för fan ingen roll hur folk dör, skrev en läsare efter min förra krönika om alkoholskatten. Jo, det gör det. Och det spelar även roll hur alkisar dör. Parlamentet-Mickes
pappa söp ihjäl sig. Men han var en jävla bra farsa. ”Han var alkoholist och en jäkla bra farsa”, säger Mikael Tornving.
Så komplext kan det vara med alkoholism. Ingenting är svart eller vitt.
Jag vidhåller att en höjning eller sänkning av alkoholskatten varken gör till eller ifrån. Det är bara ett kosmetiskt ingrepp i en skitig problematik. För ska man få någon nykter är det ett fruktansvärt skitigt jobb. Man måste torka spyor och duscha av sponken och man måste själv vara beredd att ta så mycket själsligt stryk att ingen normal människa kan stå upprätt efter det. En alkoholists bästa försvar är nämligen att gå till angrepp. Och alla har vi lik i lasten, som kan vara smärtsamma att få framdragna i ljuset.
De enda som rimligtvis kan vara beredda att ta den fajten är inte de välstrukna statistiknissarna eller IOGT-fjantarna som bara tycker en massa utan att vilja riskera att få sina välmanikyrerade händer nedkladdade. Nej, det är familjen som ska ställa upp och ta all skit. Som om de inte hade haft nog redan.
Det är barnen, frun, mamma och pappa eller någon bror eller syster som förväntas kasta sig in i detta ruttna, stinkande hål med gott humör. Och visst, visst, bra idé – om det bara inte hade varit för en sak: De dricker oftast för mycket själva.
I alla alkoholistfamiljer jag mött – och det har blivit ganska många – så visar det sig ganska snart att inte bara alkisen dricker för mycket, utan även hans pappa och hans farbror. Hans mamma smygsuper och hans syster och bror är fullfjädrade representationsalkisar de också.
Ofta är även de ingifta fruarna på gränsen.
Varför är det så?
Någon svarar att det är ärftligt, någon annan att de dricker för att stå ut med sin alkoholiserade familj. Någon har börjat dricka halva flaskan vin för att inte maken ska dricka upp hela och bli full.
När en ny flickvän kommer in i bilden och säger: ”Men ser ni inte? Nisse är alkoholist! Han behöver hjälp. Nu!”
Då vänder sig hela familjen bort och sticker ner huvudet i sanden. ”Äsch, han dricker väl inte mer än någon annan.”
För om de erkänner att Nisse är alkoholist så måste de ju erkänna att de också dricker för mycket.
Det är som ett evigt moment 22.
Flickvännen eller frun har bara två alternativ att välja på: att stanna och sticka ner huvudet i samma flaska eller pillerburk – eller att packa sin väska och dra. För hon kommer inte att klara av att få en hel släkt nykter av sig själv.
Så man kan tycka att hon borde springa därifrån så fort hon någonsin kan. Men ofta har hon fastnat för Nisse av en anledning – han kanske påminner henne om hennes egen pappa.
Och drack inte han också lite för mycket?
