Det har varit mycket bröllop den senaste tiden. Magdalena Graaf och Magnus Hedman har gift om sig, Siba-Fabian gifte sig i största hemlighet och Linda och Fadde rider väl fortfarande omkring på sina kameler. På familjesidorna har det varit sida upp och sida ned med guldbröllop och silverbröllop och pärlbröllop – alltmedan Svenskan har en serie om hur man ska lyckas hålla ihop ett helt liv. Ja, hur lyckas man med det?
Jag gifte mig också på midsommar. I en liten träkyrka från 1800-talet i Roslagens famn. Prästen var en mycket gammaldags man som vid vårt samtal inför bröllopet betonade vikten av vigselakten.
”Jesus är inte nådig mot den som begår äktenskapsbrott. Och ni har kanske hört talas om att homosexuella hävdar att de får vigas i kyrkan. Men det står i Bibeln att bara en man och en kvinna …”
Just där ville jag hålla för öronen och mumla
a-la-la-la-bingo-bingo-bingo. Men tvååringen tog över all uppmärksamhet genom att hålla sig hårt i minneskandelabern och tokbajsa så innerligt att hela ekipaget höll på att välta. Då kom prästen av sig.
Trots detta fick tvååringen fritt spelrum under bröllopet.
”Han får göra precis vad han vill, bara han inte gör sig själv illa”, sa prästen.
Det gick ganska bra, ända tills tvååringen började riva med naglarna på väggmålningarna från 1800-talet.
Rrrrrrrrrrrrrrrrrrrritz!
Jag gjorde en huvudräkning på hur mycket en renovering av en 1800-talskyrka skulle gå loss på.
Rrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrritz!
Alldeles för mycket.
”Elliot!”
Hela kyrkan ryckte till. Men tvååringen övergick bara glatt till att spela trumpet på en träskulptur som det stod Jesus på.
”Tuuuturutuuuturutuut!”
Prästen ville ge oss några ord att ta med på vägen.
”Jag är själv gift, så jag vet att det inte alltid är en dans på rosor.”
Han log lite snett.
”Men en sak vet jag, och det är att ni aldrig någonsin får ta varandra för givet. Efter ett tag kanske du tänker att ’jag vet precis vad han ska säga nu eller vad han tänker’. Men hur väl ni än tror att ni känner den andre så gör ni det ändå aldrig riktigt. Det kommer alltid att finnas något där som ni inte hade en aning om att den andre var kapabel till eller drömde om.”
”Er uppgift som man och hustru är att ta fram det där hos varandra, uppmuntra det och heja på: ’Jo, jag vet att du kan!’”
”Tuuuturutuuuturutuut!”, spelade tvååringen.
Prästen log.
”Och så får ni inte glömma att leka mycket. Det är ett bra tips.”
Sedan spelade kantorn ”Ännu doftar kärlek” och så var vi då gifta tills döden skiljer oss åt.
”Just det där brukar många ha svårt för”, sa prästen.
”Men det betyder bara att när den ena dör så är den andra fri att älska någon annan.”
”För det finns inget mer meningslöst än att älska någon som är död”, sa han.
Och det kanske han har rätt i.
