Modern och fadern skulle ha lite fredagsmys sedan barnet behagat somna.
”Jag har fixat den där nya Mankell-filmen…”Innan frosten”, det blir väl bra?”
Modern, som inte hade hunnit läsa filmrecensionerna på ett halvår tänkte att, tjaha, inte särskilt romantiskt kanske, men lite spännande.”
”Ja, det blir säkert jättebra”, mumlade hon och fixade lite tända ljus.
Hon kröp in i faderns famn.
Allting var ganska mysigt i säkert trettio minuter. Ända tills någon konstig sekt började döda och offra spädbarn i skogen.
”Men vafaaaaaaaaaan, Gunnar?!”
”Vadå, det kunde väl inte jag veta!”
”Joo. Det är faktiskt din förbaskade plikt att ta reda på vad en film handlar om innan du kommer hem med den! Du måste faktiskt censurera sådant!”
Modern stod nu upp framför fadern, illröd i ansiktet och höll sig om sin gravida mage.
”Okej, okej, vi behöver inte se mer. Vi kan se på Allsång på Skansen i stället…”
”Neeej! Nu är det försent! Jag måste få se hur det går! Annars kommer jag aldrig att kunna somna!”
Fadern suckade.
”Okej, men när jag säger till får du inte titta.”
Modern muttrade, och satte sig i andra hörnet av soffan. Men hon höll för ögonen när hon blev tillsagd. Och Wallander räddade det lilla barnet på slutet.
”Från och med nu måste du lova att du alltid kollar alla filmer först”, sa modern när de skulle lägga sig.
”Och alla böcker med, för den delen. Jag klarar bara inte av att se eller läsa om barn som far illa.”
”Men det är ju inte på riktigt”, försökte fadern, som inte hade en aning om hur han skulle hinna förhandsgranska alla böcker och filmer.
Modern tystade honom med en blick.
Nästa dag mötte hon Veras mamma vid plaskdammen.
”Jag tänkte jag skulle läsa en bra roman”, sa hon och nickade åt en pocketbok på filten.
”Men det går ju bara inte.”
Modern tittade på det röd-svarta omslaget. Det såg blodigt ut. En thriller.
”Barn?”, frågade hon.
Veras mamma nickade.
”Ritualmord.”
”Nej, det går ju bara inte.
Modern kunde knappt läsa kvällstidningarna längre. Det gick inte en dag utan att någon ansvarslös mamma eller pappa lämnade sina små barn i en kokhet bil medan de handlade. Eller någon femåring sögs in under en brygga och drunknade. Eller en treåring trillade ut från ett fönster på fjärde våningen. Eller en tvååring låg bredvid sin döda mamma i två dygn och försökte mata henne med bullar och pannkaksmix.
”Ja, älskling, verkligheten är oftare mycket värre än på film”, sa fadern och torkade en tår som rann nerför moderns kind.
”Och den kan jag faktiskt inte censurera.”
”Det är just därför vi mammor behöver se sötsliskiga, tokroliga filmer där allting slutar lyckligt”, snörvlade modern.
Då log fadern och plockade triumferande fram två amerikanska komedier ur bakfickan. ”Släkten är värst” med Robert De Niro och ”Föräldraskap” med Steve Martin.
Det skulle nog bli ett bra fredagsmys den här veckan.
