I helgen såg jag Rebecka Rasmussons film ”Alice och jag”. Det är en av de mest gripande dokumentärer jag har sett. Det vilar något så sorgligt vackert över Alice när hon berättar att hon aldrig har blivit älskad. Och att hela hennes liv har gått ut på att någon ska se henne. Hon är brutalt ärlig inför kameran – och på något besynnerligt sätt måste man bara älska Alice. Hon stod i foajéerna i tio år medan kändisarna passerade förbi, och hoppades att någon skulle se henne.
I tio år, medan hennes barn väntade och grät. ”Kan man säga att berömmelse också är en form av kärlek?” frågar Rebecka.”Ja, just det. Det var väldigt bra sagt”, svarar Alice.
Filmen igenom undrar hon varför hennes barn inte tycker om henne. Om de hatar henne. Varför de aldrig ringer. Jo, äldsta dottern Annika ringer ju.
Men hon har för länge sedan flytt till Kalifornien.
”En sådan person som du äter upp en. När du var ledsen så var jag ledsen. Och när du var glad så var jag glad.”
Det var som om det inte gick att leva ett eget liv bredvid Alice. Annika har aldrig vågat skaffa barn själv. Det verkar inte riktigt som om hon tror på kärleken, hon heller. Alice försöker skylla på att hon försummade barnen för att hon arbetade som tandläkare, att hon gjorde kvinnorevolution. Men Annika sätter armarna i kors och spänner ögonen i sin mamma.
”Nu har ju jag levt med dig hela livet, så jag vet att det där är en tillrättalagd version.” ”Jojo.”
En av filmens starkaste scener är när Annika har kommit hem för att vara med sin mamma under 90-årskalaset. De sitter i limousinen på väg till festen. Och plötsligt säger chauffören att han har fått order om att Alice ska göra entré själv. Utan dotter. Inte ens då tar Alice sin dotters parti. Inte ens då förstår hon det nästan löjliga i att hon faktiskt, 90 år gammal, fortfarande tror att kärleken bor i kamerablixtarna. Så Annika får kliva av en bit ifrån festen, gå in bakvägen och stå i foajén och titta på när mamman kliver ur bilen och åmar sig inför kameran. Hon ser inte ens åt sin dotter.
Det behövs inget missbruk för att bli en dålig mamma. Det räcker med att man, som Alice säger, har en oförmåga att komma andra människor nära.
Jag går ut från biografen och möts av löpsedlarna på stan. Linda Rosings bröst har tydligen exploderat. Jag kan inte låta bli att undra hur hennes barn mår – och om hon också kommer att undra varför de aldrig ringer när hon fyller 90.
+ Pluras svarta blogg. ”Det är kul att äntligen få lära känna sin farsa efter alla dessa år”, säger hans dotter.
– Hells Angels fick Kapp-Ahl att stoppa barnkläder som var för lika deras logo. Varför vill Kapp-Ahl klä våra barn i HA-tröjor över huvud taget?
