Modern hade fått låna förlagets lägenhet i Paris. Hon kände sig nästan som Strindberg. Fast hon hade nuförtiden långt kvar till hans inferno, trots att hon hade med sig både man och barn.
Barnet uppförde sig oklanderligt. Det var värre med fadern.
Eftersom barnet uppskattade lite udda inslag i stadsmiljön, såsom skräpet på gatorna, de gröna sopgubbarna och trottoarkanterna som man bara måste klättra upp och nerför en miljon gånger – så försökte de uppsöka allehanda lekplatser så barnet skulle få rasa av sig det värsta utan att dra i sig en formidabel bakteriehärd.
Att sitta på en lekplats i Paris var en intressant upplevelse. För det första har alla klätterställningar och rutchkanor åldersgränser. Somliga saker var för tvååringar. Andra för treåringar och högsta klätterställningarna och tunnlarna var för sexåringar. Barnet höll sig disciplinerat till sexårsgrejerna. De andra mammorna himlade med ögonen.
Modern himlade tillbaka, ty alla de franska barnen hade namnlappar i ett snöre runt halsen, som de vilket ögonblick som helst skulle kunna strypa sig med. Och alla deras kläder hade snören och kapuschonger och ryschpysch som de kunde fastna och med och dö en kvalfylld död. Så hon gav inte fem öre för de franska varningstexterna.
Och när en pojke slog huvudet i en treårsplanka så det sjöng i hela klätterställningen och grät hjärtskärande, då blev han genast bannad av sin mamma.
”Schusch! Tyst! Nu räcker det! Pojkar gråter inte!”.
Hon höjde handen i en varnande gest.
Allt utan att någon ingrep eller ringde det sociala.
När barnet skulle sätta sig på en gungande anka blev det dock liv i luckan.
Inte för att barnet satte sig på ankan – utan för att fadern skulle sätta sig på en likadan intill.
”Monsieur! Monsieur! MONSIEUUUUUUUR!” skrek parkvakten så han blev alldeles lila i ansiktet.
Fadern kunde inte ett ord franska, men han förstod ganska tydligt vad parkvakten menade när han stod och skällde på honom. Herregud i himmelen, vad tänkte han på?! Skulle han sitta sönder barnens leksaker?! Vilken planet kom han ifrån? Merde, dessa turister! Lämnade de hjärnan hemma när de gick ombord på planet? Han tog sig för pannan. Mon Dieu!
Nu tittade alla på fadern. Alla. Mammorna. Barnflickorna. Barnen. Någon konstig präst i svart hatt och nunnorna som matade duvorna. Det var som om tiden stod stilla.
Modern skämdes.
Då började nunnorna skratta. Glatt och befriande. Prästen kliade sig roat i det långa skägget. Och rätt vad det var så skrattade barnen också.
Bara mammorna och parkvakten såg fortfarande bistra ut. Men dem brydde sig inte modern så mycket om.
Hon tog fadern och barnet i hampan.
”Kom så går vi och köper glass”, sa hon.
”Så kan de få fortsätta slå och hota sina barn och ha sina förbannade skrangliga leksaker för sig själva.”
Hon log milt mot nunnorna och sa så vänligt hon kunde på klingade svenska:
”Ni förstår hemma i Sverige har vi rejäla klätterställningar och gungor som håller för lite tyngd. En säkerhetsgrej. Statens provningslaboratorium.”
Nunnorna nickade rart och vinkade adieu till barnet.
Men fadern vågade inte sätta sig på en fransk gunga på resten av veckan.
CITAT:
”På onsdagar ser man påfallande mycket barn ute på stan, vilket beror på att skolor och dagis är stängda. Att man ser så mycket morföräldrar med sina barnbarn beror på att de ofta bor med dem, för i Frankrike får man bidrag om ens gamla föräldrar bor hos en.”
(Ludvig Rasmussen i Rasmussons Paris)
