Modern är nu gravid i nittonde veckan och ingenting är sig likt. Allra minst hennes kropp. Brösten ser ut som två zeppelinare som är på väg att explodera i vilket ögonblick som helst och magens diameter växer med skrämmande hastighet.
Varje morgon när modern kommer ut ur duschen passerar hon en helkroppsspegel.
”AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAARRRRRRRRRGGGGGGGGGGHHHHH!”
Hennes första tanke är att ringa 112.
Sedan inser hon att det är sin egen kropp hon ser i spegeln. Då överväger hon återigen att ringa 112.
Bara den lilla morgonpärsen kan ge vem som helst ett smärre blodtrycksfall.
Modern har för övrigt varit mycket tröttare den här gången och mådde ganska illa de första tolv veckorna.
”Det beror på att du har en liten tvååring hemma nu. Då får man inte vila en sekund”, sa barnmorskan förnumstigt.
Sedan dess har det lugnat ner sig på kräkfronten. Modern trodde att det nu bara skulle vara att glida i mål.
Ända tills hon skulle till banken och överföra nittiosex tusen kronor från ett konto till ett annat.
Det brukar inte modern göra, så bara det skulle kunna göra henne svettig. Denna dagen var det dessutom synnerligen kvavt i luften, för att inte tala om inne på banken.
Moderns vanliga bankman var på lunch och nu fanns det bara två sommarvikarier som expedierade. Den ena såg ut att vara runt tretton år. Den andre runt elva.
Modern var inte alls säker på att hon ville att en trettonåring skulle föra över nittiosex tusen kronor. Det kändes som om det fanns en överhängande risk att pengarna lika gärna kunde hamna på ett konto för en klassresa till Dusseldorf.
Inte gick det särskilt fort för den finnige ynglingen heller. När han pratat klart med sin elvaårige kollega struttade han iväg för att få allting godkänt av en betydligt äldre chef. Modern kände hur det började krypa i benen. Svetten trängde ut i pannan. Nu började hon se svarta prickar framför ögonen också.
Hur lång tid skulle det behöva ta?
Hon höll sig i disken, nu började rummet gunga också. Äntligen kom ynglingen tillbaka.
”Ursäkta mig, jag måste sätta mig ner. Det känns som om jag håller på att svimma”, sa modern och gick och satte sig i en fåtölj i vänthallen.
Ynglingen tittade underligt på henne. Han trodde säkerligen att det var något mysko med de nittiosex tusen. Några tanter flyttade sig bort från modern. De ville minsann inte att hon skulle svimma i närheten av dem.
Nu vinkade ynglingen.
Modern vinglade tillbaka till disken.
”Förlåt, men jag är gravid”.
”Jaha”, sa ynglingen totalt ointresserat och gav modern några papper som hon skulle skriva på.
Då. Kände modern. Hur det blev alldeles svart.
Hon höll sig krampaktigt i disken.
”Vatten! Kan du fixa ett glas vatten!”, hörde hon sig själv väsa.
Hon försökte andas lugnt. Blinkade och blinkade. Hallå världen! Kan man få lite ledljus här?
Hon kisade och lyckades få tillräckligt mycket syre till hjärnan att hon kunde ta sig tillbaka till fåtöljen i vänthallen. Tanterna flyttade sig ännu längre bort.
Elvaåringen kom springande med ett stort glas vatten som modern drog i sig i ett svep. Elvaåringen trampade nervöst. Modern fick upp mobiltelefonen.
Fadern svarade direkt. Tack gode gud.
”Hej det är jag. Jag håller på att svimma på banken. Kom. Fort.”
Sjutton också. Hon var redan fem minuter försenad till dagis, han hon tänka innan det svartnade för ögonen igen.
När det blev ljust stod fadern framför henne.
”Hej.”
”Hej. Modern tittade på klockan. Hon kunde inte ha varit borta mer än tio-tjugo sekunder.”
”Det blev alldeles svart”, sa modern.
Fadern nickade och gav modern en halv liter cola intravenöst. Sedan kände hon sig som ny igen.
Moderns riktiga bankman passerade.
”Pssst”, sa modern.
”Hörru, kan man lita på den där trettonåringen?”
Bankmannen tittade sig förvirrat omkring.
Fadern log lite generat och gjorde en cirkelgående rörelse mot huvudet.
”Hon svimmade just. Lite groggy.”
Bankmannen nickade förbryllat och fortsatte in bakom disken. Trettonåringen och elvaåringen viskade till honom och nickade mot vattenglaset.
”Kom, det är bäst att vi går ut”, sa fadern.
Modern muttrade något ohörbart om nittiosex tusen och en klassresa till Dusseldorf.
Sedan hämtade hon barnet på dagis. Bara en kvart försenad.
