Men det finns en himla massa snälla, hjälpsamma människor därute också. I flera dagar har jag tänkt skriva och tacka på bloggen. Men inte riktigt hunnit med.
Går man, som jag, med barnvagnen fullastad med leksaker på promenaderna, så är det alltid något man tappar.
Och varje dag är det någon vänlig själ som hojtar ”Hallå! Ursäkta! Lilla damen!”
Jag går där i mina egna tankar och märker ingenting. Då kommer de kutande.
”Har ni tappat den här?”
Och vilken tur, för det var favvogosedjuret.
Eller när jag var hos öron-näsa-halsdoktorn med Movitz (jo, han ska operera bort sin polyp om ett par månader, tackar som frågar), så hade jag inte med mig någon blöja.
Så hej och hå, han bajsade loss medan han lekte med någon spännande borg. Det luktade såklart apa. Och sådan vill man inte gå in till doktorn.
Vad göra?
Jag frågade en pappa i väntrummet.
”Du har inte en extra?”
”Jovisst!”
Sådär är det. Hela tiden. Människor är så himla rara. På riktigt.
Tack alla snälla!
