Synen på vad god uppfostran är tycks inte vara riktigt densamma i Sverige och Frankrike. Modern tycker att hon har en synnerligen väluppfostrad son som säger tack när han får någonting och pussar sin moder och fader när de skiljs åt. Samt somnar på bestämda tider, vilket land han än befinner sig i. Vad mer kan man begära av ett barn?
Lite mer, verkar de tycka i Frankrike.
Åtminstone fick modern den känslan när barnet, som ansåg att det var alldeles för varmt för att åka Metro en dag (vilket han hade helt rätt i) sprattlade som en bläckfisk i faderns armar och lyckades klippa till honom så glasögonen åkte av tre gånger. Kvinnan som plockade upp glasögonen tittade medlidande på modern, som satt med två ryggsäckar, en ballong samt en paraplyvagn i famnen och följdaktligen inte kunde röra en fena.
”Såja”, sa modern.
”Såja, älskling, vi ska snart av.”
Barnet fick då in en välriktad spark mot kvinnans ena knäskål och hon fann för gott att hitta ett lugnare plats i vagnen.
”Älskling, du kan inte sparka folk sådär”, försökte modern. Men hon visste att det lät ganska ihåligt, för när det var syrebrist och klibbigt varmt i en tunnelbanevagn hade hon god lust att sparka minst fem personer själv.
Ballongen hon satt och klämde mellan ryggsäcken och paraplyvagnen hade barnet för övrigt fått på McDonald´s. Det enda ställe som modern vågade sitta ner på med tvååringen. Hans bästa gren just nu var att dra i dukar så porslinet åkte i golvet, förmodligen inspirerad av Pippi Långstrumpfilmerna de laddat ner från nätet. (Ja, modern visste att det var olagligt, så detta var säkert Guds straff.)
Han visade också direkt med plågsam tydlighet om det var någon matbit han inte gillade, genom att spotta ut densamma med högljudda pruttfräsningar. Oftast var det när någon korv hade skinn, gudsigförbarme. Eller ett bröd råkade ha en seg kant. Och det hade de ofta. Modern trodde inte att de franska servitörerna skulle uppskatta sådant bordsskick. Alltså blev räddningen McDonald´s.
Just denna dagen hade barnet klarat av att dunka ballongen i huvudet på sju andra matgäster, slitit ner brickan från bordet (den var i vägen) bubblat med sugröret i muggen så det stänkte över både moder och fader samt tjongat till faderns kaffe så han fick det över låren. På det stora hela tyckte modern att de hade kommit ganska lindrigt undan. Det var ju så varmt och han var ju så trött.
På vägen hem stannade modern och fadern till i en bakelsebutik. De var värda minst tre stycken kladdiga saker, kom de fram till. Medan modern betalade försökte fadern parera barnets utfall mot allehanda glasdiskar. Han gick dock bet vid glassmontern.
”Okej, då, han kan väl få en”, sa modern.
Egentligen tyckte de inte att han skulle ha så mycket socker, allting blev mycket värre då. Men en glass kunde väl aldrig skada.
”Vad kostar den?” frågade hon mannen och kvinnan bakom disken som störögt tittat på hela barnets glassdans.
”Två euro.”
Modern plockade upp ett mynt och gav till kvinnan.
Hon sade någonting till sin man – och så skrattade de.
Modern tittade lite frågande på dem.
”Nous sont suedoise?” frågade mannen.
”Oui, oui!” sa modern glatt för det var ungefär så mycket franska hon kunde.
Men hur i hela fridens namn kunde de veta det?
Då skrattade paret ännu mer och nickade mot barnet. Med en sådan ouppfostrad son så var det ganska uppenbart.
”Vad hände med den svenska synden som vi svenskar var så kända för?” muttrade modern när de kom ut ur butiken.
”Det blev små barn av det”, sa fadern och torkade två deciliter glass från skjortan.
CITAT:
”På raster, skolgårdar och lekplatser skriker barnen förfärligt. Det beror inte på att de är vildare än svenska barn utan att de tar skadan igen. Inomhus är disciplinen strikt. En dagisgrupp består av trettio barn med en enda förskollärare.”
(Ludvig Rasmusson i Rasmussons Paris)
