Det här är en ohämmad hyllning till alla superpappor. Som de tre killar som satt på McDonald’s med varsin liten bebis. De smått orakade papporna pratade om livets väsentligheter (fotboll) medan de matade barnen och torkade upp småkräk och allmänt spill med en simultankapacitet som var beundransvärd. När de skulle gå gjorde den ena pappan den mest kärleksfulla rörelse en förälder kan göra: Han lyfte upp barnets rumpa mot sin näsa och sniffade som en hund.
Han konstaterade lugnt att ”jajamensan”. Utan att bli det minsta stressad eller svettig vände han sedan barnvagnen mot skötrummet och kryssade vant mellan bord och stolar. Och jag tänkte att det är nog bara här i Sverige som det är så fullkomligt naturligt för en pappa att göra allt detta utan att någon ens höjer på ögonbrynet.
Vid parkleken vid Rålambshov satt tre andra välklädda småbarnspappor på plastmadrasser med varsin unge. En kvinnlig lekledare höll i sången och de tre papporna sjöng om den busiga Imse vimse spindel för full hals och med hela rörelseschemat, utan att skämmas det minsta. Min son och jag stod och gapade av förundran. Det här var nämligen killar som annars var väldigt, väldigt noga med sin korrekta image.
Och alla dessa pappor som kämpar för att få behålla kontakten med sina barn, trots att det har trasslat till sig i förhållandet till mamman. För tio år sedan tillhörde jag den naiva skaran som tänkte ”ingen rök utan eld” när en pappa blev anklagad för incest. Sådant ljuger man väl inte om? Ända tills det hände en kollega till mig. Fram till dess hade de varit det idylliska paret, alltid i farten, glada och kärleksfulla med tre söta lintottar till döttrar. Men när deras äktenskap krisade anklagade mamman sin man för att ha utsatt deras små barn för sexuella övergrepp.
Därefter följde ett många år långt helvete för pappan – och barnen. De tvingades genomleva upprepade polisförhör och sociala utredningar. Så fort en utredning lades ned så kom nya anklagelser – som också måste utredas. Jag såg honom i korridorerna under den här tiden. Han som alltid hade varit glad och full av energi, gick nu som ett spöke genom redaktionen, med ett grånat, föråldrat ansikte. Men han klagade aldrig för sin egen skull, han tänkte bara på barnen.
”Det är värst för dem”, sa han. ”De är ju så små, de förstår inte. Hur ska de någonsin kunna förstå?”
Till slut vann han den långa kampen. Ingenstans hade det framkommit något som helst bevis för incest. Tvärtom, så ansågs nu mamman vara psykiskt instabil och oförmögen att ta hand om sina barn. Han fick ensam vårdnaden om flickorna.
Och han har lyckats bra. I dag är de tre unga, kloka kvinnor på väg in i vuxenlivet. Själv har han träffat en ny kvinna och blivit småbarnspappa igen. Sedär, en riktig superpappa.
