Nu har man daskat nytt liv i den eviga debatten om huruvida man får göra sina barn illa
i uppfostrande syfte. När min pappa var liten brukade hans far dänga honom i väggen så att trumhinnorna sprack. Farmor försökte bota honom genom att hälla het karamellsmet i öronen, vilket fick till följd att halva huvudet svällde upp. Läkarna fick borra ett hål bakom örat för att få ut varet. Han hörde lite dåligt resten av livet.
Pappa höjde aldrig ett finger mot mig. Och när min mamma lade min tvååriga hand på den skållheta spisplattan var det ju bara för att jag skulle akta mig för spisen. Hon berättade det så ofta hon kom åt och jag var så stolt över min smarta mamma. Att jag inte hade kunnat använda händerna på flera veckor efter brännskadan hade alla för länge sedan glömt.
Inte kunde det väl kallas för aga när hon tog
i mig så hårt att det blev blåmärken? Eller när hon luggade mig i nackhåren så jag började gråta? Det var ju mitt eget fel, jag var ju en sådan uppkäftig unge. Jag fick alltid tre varningar innan hon slog.
”Snälla mamma, du kan väl sluta dricka nu?”
”Första varningen.”
”Snälla mamma …”
”Andra varningen.”
Det knöt sig i magen.
”Men mamma …”
Pang! Örfilen brände på kinden. Tårarna vällde upp.
”Gå till ditt rum och stanna där!”
Jag försökte gråta tyst i kudden så inte mamma skulle höra och bli ännu argare.
Det var inte förrän jag fick barn själv som jag förstod. När min lilla bebis lekte för nära spisen och jag var livrädd för att han skulle komma åt något som var för varmt. Då plötsligt gick det upp för mig: Hur fan är en mamma skapt som kan bränna dessa små barnhänder på en kokhet platta?
Och slagen, vad lärde de mig? Ja, inte gav jag mamma tre varningar den där dagen när jag var 13 år och hon var full. Jag var arg och frustrerad – gud vad jag hatade henne! – och tog en gjutjärnsstekpanna och höjde den mot henne. Nu. Nu skulle jag slå ihjäl henne. Hon visste det och jag visste det.
Jag har aldrig sett henne så rädd. Pang! Jag slog. Men armen låste sig när stekpannan var fem centimeter från hennes huvud. Darrande plockade hon stekpannan ur mitt låsta grepp och gick in och lade sig i sitt rum. Jag packade en resväska och gav mig i väg för alltid.
Astrid Lindgren berättade en gång om en liten pojke som skulle få sitt livs första risbastu. Hans unga mor sa åt honom att han själv skulle gå ut och ta reda på ett ris åt henne. Den lilla pojken var borta väldigt länge. Till sist kom han gråtande tillbaka och sa: ”Jag hittade inget ris, men här har du en sten som du kan kasta på mig.”
Allt han hade förstått var att hans mamma ville göra honom illa.
”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek – så kommer folkvettet av sig självt”, sa Astrid. Ska det vara så svårt att förstå?
