Modern skulle göra ett fostervattensprov för andra gången i sitt liv.
Hon fasade mer inför det än själva förlossningen. Förra gången var det något av det absolut värsta hon hade varit med om i hela sitt liv.
Hon hade fått höra att det var en helt smärtfri procedur.
”Man känner ingenting alls och det går på ett par minuter.”
Jovisst. Tjenare.
Först fick hon se nålen. Och det var den längsta jävla nål hon hade sett i hela sitt liv. Den skulle de köra rakt in i hennes livmoder! Där ett levande litet barn låg och sparkade! Tänk om de råkade köra in nålen i foten eller handen, så det bara blev fyra fingrar eller tår kvar…
Hon vågade inte titta.
”Du får titta! Du får hålla koll så de inte kör in nålen i barnet!” viskade hon till fadern innan hon knep igen ögonen.
”Nu sticker jag”, sa den manliga läkaren.
AOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOUUUU!
Det kändes som om han körde in en kökskniv i magen på henne. Hon kved och bet sig i läppen för att inte skrika. Hon vågade inte ens röra sig, för då skulle väl nålen åka in i hjärnsubstansen på barnet.
”Aaaaaajjjjjj!” snyftade hon.
Hon var nära att svimma av smärtan.
Men läkaren tog henne inte på allvar.
”Kändes det där, det brukar det inte göra, men det är snart klart.”
Snart visade sig vara en dubbel evighet. Minst en timme med den där förbannade kökskniven i magen som borrade sig allt djupare in.
”Sådär, nu var det klart.”
Modern hade överlevt. Tack gode Gud.
”Hur gick det, ingen nål i barnet?”, viskade hon till fadern.
”Nej inte alls, men hur är det med dig?”
Modern svarade inte förrän de kom utanför undersökningsrummet. Då bröt hon ihop. Hon borrade sig in i faderns bröst och snörvlade och hickade tills han lyckades lugna ner henne. Men hon grät hela vägen hem.
Och nu var hon alltså där igen. Nu var det dags för samma helvete igen. Ty hon var snart fyrtio år och varje ansvarstagande moder i den åldern gör ett fostervattensprov.
Den här gången var det ett annat sjukhus, Karolinska. Det var fortfarande lika svårt att hitta i kulvertarna. När de väl hade hittat en parkeringsplats och till råga på allt rätt avdelning, jaha, då var det bara att vänta i fyrtio minuter.
”Precis som förra gången”, viskade modern.
Hon hade stålsatt sig under hela den femton veckor långa graviditeten inför det här. Hon höll faderns hand. De bläddrade i några ICA-kuriren. Varför fanns det bara ICA-kuriren i väntrummen nuförtiden? Säga vad man vill om den tidningen, men den är inte särskilt sexig. Modern lyckades inte koncentrera sig på trädgårdstipsen och matrecepten.
”Hillevi Wahl!”
”Ja! Äntligen!” sa modern, fast hon mest ville skrika NEJ! och låsa in sig på toaletten.
Det var en kvinnlig, ganska tjock doktor den här gången. Mycket mjukare till sättet än den förra, hann modern tänka.
”Har du gjort ett fostervattensprov tidigare?” undrade sköterskan.
Då berättade modern. Om kökskniven och smärtan och den stora fasan.
”Ojdå”, sa både läkaren och sköterskan och tittade bekymrat på henne.
”Man ska egentligen inte ha någon känsel i magen, men det finns ett par små nerver och han lyckades kanske pricka in precis just på någon av dem.”
Modern nickade. Kanske det.
”Men det har jag aldrig varit med om”, fortsatte läkaren.
”Det kan ha varit en psykologisk anspänning också”, sa sköterskan.
”Ja, jag hade tänkt försöka titta den här gången”, viskade modern.
Och hon tittade. Hon tittade först på ultraljudet med det lilla sprattliga barnet.
”Där vill vi också vara”, sa doktorn.
”Men är det inte farligt?”, sa modern förskräckt.
”Nej, det händer att de lägger en hand mot nålen, men det gör inget. De kan inte skada sig på den.”
Hon gillade den här doktorn. Hon kändes så trygg.
”Nu sticker jag”, sa doktorn.
Modern väntade.
”Konstigt”, hon tittade på fadern.
”Det kändes ju ingenting.”
Hon såg inte ens nålen på skärmen.
”Nu var det klart”, sa doktorn.
”Men!” sa modern.
”DET KÄNDES JU INGENTING!”
Hon satte sig upp.
”OCH SÅ FORT DET GICK!”
Och så grät hon en skvätt.
Av ren lättnad.
Doktorn skrattade.
”Och så får du ta det lugnt resten av dagen”.
Jajamensan. Modern åkte hem och köpte en skvallertidning och två Pigalle. Sedan lade hon sig i soffan och bara njöt.
Hon funderade på om hon inte rentav skulle föda på Karolinska den här gången. De verkade kunna sina grejer.
