Modern och fadern råkade köpa en lägenhet för 3,6 miljoner. Modern undrade var sjutton de skulle få de pengarna ifrån. Den bostadsrätt de redan ägde var bara hälften så stor. Nu skulle de bli tvugna att sälja den dyrt. Mycket dyrt. När modern såg sig omkring i sitt hem insåg hon att detta skulle bli svårt.
Barnet hade nämligen roat sig med att dra loss stora bitar tapet lite här och var – och ritat med spritpenna på resten. I golvet var stora jack efter tv-apparaten som hade åkt i golvet och svarta spår efter allehanda lära-gå-stolar, plastbilar och skitiga trehjulingar.
Först tänkte modern att jamen det är väl bara att tapetsera över lite tapet här och där och lägga en matta på golvet. Men när mäklarna fick höra att de hade gula tapeter hemma lade de flesta på luren.
”Gult är väldigt… hrm… omodernt”, sa den mest väluppfostrade av dem.
”Det går knappt att sälja.”
Allting i hennes älskade hem var fel. För det första måste alla spår efter barnet utplånas. Ingen vill köpa en tvåa som det bor ett barn i.
”Köparen måste kunna visualisera hur det skulle vara för henne att bo här. Och då ingår inte ett barn.”
Modern undrade hur mäklaren kunde vara så säker på det, men hon ville inte tjafsa PMot. Mäklaren hade trots allt sålt några tusen fler lägenheter än hon.
För det andra var det alldeles för trångt och rörigt. Bokhyllorna måste bort. De tjusiga sänggavlarna tog för stor plats. Allt personligt, alla fotografier, alla tavlor och alla kandelabrar skulle bort. Alla gardiner likaså. Samt badkaret.
Modern undrade vad som skulle bli kvar. Och stackars barn – hur skulle han klara sig utan ett kvällsbad i två månader?
Dessutom undrade modern om det fanns någon statistik på hur många gravida kvinnor det var som fick för sig att de skulle köpa större bostad och dra igång en helvetisk flyttkarusell? Just när de var som mest övertrötta och fragila.
Och när det kom till att måla om en hel lägenhet och spackla och borra och montera fast nya lister och fixa en helt ny inredning – där någonstans kände modern att hon bröt ihop.
Passande nog bröt hon ihop under sista veckan av inskolningen på dagis.
”Jag klarar inte det här!”
”Vad är det du inte klarar?” sa en annan dagismamma som satt och ammade en treveckors bebis.
Den mamman fick ta hela inskolningen trots det nyfödda barnet, för att pappan måste jobba, gubevars. De hade nyss flyttat och tja, när man tittade efter såg hon nog lite trött ut, hon också.
”Jag vet inte ens var jag ska börja. Jag vet ju inte hur man tapetserar och målar och stajlar om ett helt hem. Jag vet ju för sjutton inte ens var man hittar en bra målare.”
Modern snöt sig i en gammal våtservett hon hittade i fickan.
”Men du”, sa dagismamman och lade en varm hand på hennes hem. ”Du jag vet en jättebra tjej som fixar alltihop. Hon hjälpte oss när vi skulle flytta. Hon kan precis allt. Hon har varit med i Äntligen hemma.”
Bingo. Det kändes som om modern hade vunnit högsta vinsten.
”Men är inte det väldigt dyrt?”
”Nej, inte alls. Hon gjorde om hela vårt hem för femton tusen.”
Modern ville kyssa dagismamman, men behärskade sig. Så väl kände de inte varandra än.
Men hon sprang hem och ringde Fixar-Stina.
”Vad roligt!” tjoade hon.
Modern kunde inte för sitt liv begripa vad det var som var så roligt med att renovera ett helt hem, men hon sa inget om det.
Fixar-Stina kom ett par dagar senare. Modern och fadern hade plockat bort och rensat ut och kastat tio sopsäckar med grejer.
”Oj, vad mycket prylar och böcker ni har, ni får allt rensa ut lite här”, var det första hon sa.
Modern klämde faderns hand mycket hårt. Det gick faktiskt inte in mer i vindsförrådet.
Fixar-Stina virvlade omkring i deras hem som en tornado.
”Jag måste känna in rummet!” sa hon.
När hon hade känt färdigt, fick de domen. Allt skulle bort. Precis allt. Förutom soffan, en taklampa och madrassen till dubbelsängen.
”Jag kommer på måndag och fixar det på en vecka”, sa Stina och virvlade ut genom dörren innan de hann stoppa henne.
”Men var ska vi göra av alla grejer?” sa modern.
”Vi får stjäla ett vindsförråd till”, sa fadern.
Sagt och gjort, som en tjuv om natten smög modern upp och satte hänglås på ett tomt vindsförråd. Detta fyllde sedan fadern från golv till tak på tre dagar. Modern var ju gravid, och fick inte bära.
Barnet, som har känsla för det här med tajming, passade naturligtvis på att bli brakförkyld just dagen innan Stina skulle börja. Men nu var det inget att be för. Hela maskineriet med mäklare och annonser i tidningen var igång. Inte en dag fick gå förlorad.
Barnet verkade dock vara av en helt annan uppfattning. Han gillade sitt gamla hem. Han ville inte alls att hans spjälsäng och leksaker skulle försvinna. Inte bokhyllorna och tavlorna heller. Han ylade i högan sky. Modern insåg att de inte kunde vara hemma. Hon fick trava runt med barnet i stadens parker och försöka få honom att sova. Det gick sådär. Sonen ylade. Hon försökte sjunga och muta med kanelbullar. Sonen ville inte äta. Han ville hem och doppa huvudet i färgpytsarna och stoppa skruvar och spik i näsan.
Efter fyra dagar med det sjuka ylande barnet sprutade det graviditetshormoner ur moderns öron. Hon var redo att PMigrera.
”Du ser lite trött ut”, sa Fixar-Stina som jobbat dygnet runt med hennes hem och inte ens såg svettig ut.
Modern förbannade alla andra kvinnor som klarade allt och såg fräscha ut även om de var mitt i ett världskrig.
Modern ringde till fadern.
”Du får komma hem nu. Du får ta över. Jag skiter i om vi behöver pengarna.”
Fadern kom på direkten. Modern gick och satte sig på ett fik och åt två feta kanelbullar. Sedan mådde hon lite bättre.
”Nu är jag klar!” deklarerade Fixar-Stina glatt och drog en bångstyrig blond lock ur ansiktet.
Deras hem gick inte att känna igen. Det var vitt och ljusgrått i hela lägenheten.
”Med röda accéntfärger!” tjoade Stina och visade alla fina kuddar och plädar.
Modern undrade hur i jösse namn de skulle kunna bo i detta ljusa, modern hem i en hel månad utan barnet skulle totaldemolera det.
”Vi får surra in honom i isoleringstejp och lägga upp honom på vinden”, viskade fadern.
Modern nickade trött.
Hon blev ännu tröttare när hon fick räkningen. Den var på närmare trettio tusen.
Nu kan hon bara hoppas att de lyckas sälja lägenheten dyrt. Mycket dyrt.
