Ibland måste man gå loss från flocken

Nej, nej, nej. Jag har inte läst ”Da Vinci-koden” och jag tänker inte göra det heller.
Jag förstår inte att flera miljoner människor måste läsa samma bok när det finns så många bra böcker att välja bland. Bara det att ALLA har läst den gör att jag blir lätt illamående och gör korstecknet.
Framför mig i matkön stod häromdagen en man som köpte ett paket snabbmakaroner, en förpackning Mamma Scans köttbullar – och ”Da Vinci-koden”. Säger inte det någonting?
Jag har aldrig varit mycket för att göra precis som alla andra. Fast Gud ska veta att jag har försökt. När alla andra nioåriga tjejer gillade hästar började jag prenumerera på Min Häst, tapetserade rummet med hästplanscher och tog ridlektioner på Hyllie ridskola i Malmö. Men det hjälpte inte ett skvatt. Jag tyckte inte om hästar i alla fall. De var stora och livsfarliga och luktade hästskit. Till slut rev jag ned alla planscherna och ersatte dem med svartvita bilder av Ginger Rogers och Fred Astaire. Sedan dansade jag runt i lägenheten och låtsades att jag var en dansdrottning. Ibland steppade jag till och med utanför huset, så granntanterna tittade ut och slängde ned en peng. Jag vet inte om jag blev ett lyckligare barn för det, men jag var garanterat ensam om att ha Ginger Rogers och Fred Astaire som idoler.

Jag är fortfarande motvalls kärring. Visste inte ens vad foundation var förrän jag var tjugoåtta och sedan var jag för gammal för att börja använda det. Då visste alla redan hur fläckig hy jag hade, så det var ingen idé att försöka låtsas som något annat. Och varför ska man vika upp byxorna så där fånigt? Det samlar ju bara skräp och smuts i brallorna.
Nej, jag blåvägrar att läsa ”Da Vinci-koden” och jag tänker inte läsa Harry Potter eller Sagorna om ringen heller. Jag gillar inte sådant där hitte-på. Vad är det för fel på dramatiken i det verkliga livet?

Men när jag till slut fick barn råkade jag hamna mitt i en massrörelse. Mitt i babyboomen. Det var köer överallt. Till barnmorskan, till förlossningen, till bvc-sköterskan – och nu slåss vi om barnstolarna på fiken.
Min man och jag brottades dessutom med namnfrågan länge, vi ville ju verkligen ha något som var annorlunda. Efter mycken gallring blev det Elliot. Bra och lite udda namn till en blivande Nobelpristagare, tänkte vi. Det var bara det att när vi kom till lekplatsen för första gången satt det redan två andra Elliotar där. Hur fan gick det till?
Min pappa målade en gång en tavla till mig, med kossor på. En ko har stuckit i väg från resten av gänget och skuttar omkring i förgrunden som en kalv på grönbete. På baksidan har pappa skrivit: ”Ibland gäller det att gå loss från flocken.” Den tavlan ska Elliot få när han blir stor.

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.